Mitt 60-tal på Mjölkö – ungdomen /Pär Waldelius

Minnen nedtecknade av Pär Waldelius, Amyhäll
En direkt fortsättning på mina barndomsminnen från 50-talet

”Ha du tänkt på att du är tonåring nu” sa Holger. Det var påsklov, ett av fåtal vinterlov som vi vistades på ön.  Vår stuga var egentligen för dåligt isolerad för vintervistelse.
Jag hade knallat över till Holgers familj för att träffa sonen Lasse Br. Men jag var ju även intresserad av att se om Lasses systrar Barbro och Yvonne skulle vara hemma. Lillbrorsan Sten, som ändå fanns där, hade jag då ingen koll på. ”Då ska du få dig en jäkel!” sa Holger och hällde upp en snaps. Den första som jag över huvud taget smakat. Holger, far i huset, Lasse och jag skålade. Mer än en blev det inte, det hade han förstånd till. Barbro såg jag inte till och jag har inget minne av att hon fanns på ön, mer än vid enstaka tillfällen, efter sommaren 1959. Yvonne morsade jag på som en lillsyrra till Lasse Br som började växa till sig och senare blev klart intressant.

Under samma lov åkte jag och bröderna skidor tvärs över isen till motsatta sida på Ekholmen. Där, hos familjen Olofsson, fanns två tjejer som intresserade mina bröder mest. Klart jag också var intresserad men, som vanligt, var jag för blyg för att göra någonting annat än att bara hänga med. Tjejerna påminde mig väldig mycket om de två, med oss jämnårig, tjejerna i den mycket populära Astrid Lindgren serien ”Vi på Saltkråkan” som pågick för fullt på TV. Överhuvudtaget påminde Olofsonbyn på Ekholmen om miljön i Saltkråkan. Vi åkte över för att tävla om vem som kom längst ut på den snötäckta isen ned för ett berg intill deras tomt.

Nu hade vi kommit in i de regelbundna sommarvistelserna på ön, det vill säga halva sommarlovet på ön och halva i Malung. Ibland med början på ön och ibland med början i Malung. Farmor var nu drygt 75 år och behövde mera hjälp med skötseln av tomten och mamma gillade att vara ute med rumpan i vädret och nosen i någon rabatt. Då hon inte var nere vid sjön. Familjen hade också fått det något bättre ställt och vi kunde köpa vår första bil, en Ford Taunus 17M, tvålkoppen som en kompis kallade den. Vi skaffade en ny båt i det nya materialet plast som försågs med en aktersnurra, 7,5 hk Scot at Water. Senare bytte vi ut den mot en 10 hk Evinrude med vilken vi kunde mäta upp den svindlande farten 16,9 knop med en person och olastad båt. Den var ändå så stark att vi kunde åka efter den på en hemmagjord surfingbräda.
Nu hade vi både bil och båt och skaffade oss tidigt båtplats på fastlandssidan. Först i Flaxenvik  och sedan den nuvarande i Isättravik.
Jag och mina bröder var nu så gamla att vi sysselsatte oss själva, så mamma fick vara ganska mycket i fred under dagarna. Vi grabbar fick ändå hjälpa till med lite tyngre göromål såsom att klippa gräset, hämta vatten från pumpen (vi hade ännu ingen egen brunn) nere vid ångbåtsbryggan, gå och handla och så vidare. Tidigt tog hon vår hjälp med disken. Pappa, som gärna gav sig på större arbeten med att bryta stubbar och murningsarbeten, behövde vår hjälp. När vi blev lite äldre, ville han gärna ha hjälp med mera byggtekniska arbetsuppgifter. Jag var för opraktisk så det blev mina bröder som fick rycka in. Däremot kunde jag hjälpa till med målerijobb. Så, när vi inte sysselsatte oss själva, fanns det annat att göra. Vi hade ändå mycket tid till oss själva.

Vad gjorde vi med all egen tid? Ja, oftast var vi ute på ön i någonting tillsammans med kompisar. Kompisar fanns det massor av och vi kände oss inte bundna till vår egen tomt.
Hela ön var nu vårt territorium. Det som var tänkt som en tennisbana, men aldrig gjordes klar, borta vid badbergstigen, strax intill nuvarande föreningshus, utnyttjade vi som fotbollsplan. Vid några få tillfällen hade vi faktiskt matcher mot grannöarna.
Badberget var en viktig samlingsplats. Där kunde vi kasta oss ut och dyka från klipporna och ta emot de kraftiga vågorna från Finlandsbåtarna. Båtarna var betydligt mindre än vad de är idag, men gjorde minst lika stora vågor. Tyckte vi. Ja, Birger Jarl (Ånedinlinjen) var en av dem. Ibland satt jag och Lasse Bj och spanade in båtarna och travesterade komikern Martin Ljungs monolog Fingal Olsson: ”Ja. men, e´ de inte Svea Jarl som kommer där borta? Nä, de é ju Birger Jarl. Fel! Jag ser nu att de e´ Allotar!”
Mellan baden låg vi och solade på klipporna och lyssnade på transistorradion och ungdomsprogrammet ”Tio i topp”. Programmet leddes av Pecka Langer, en mycket populär radioman, men som nu hade, trots sin höga ålder, knuffats undan till ett ungdomsprogram. Men han var kul att lyssna till och hade humor. Programmet förflyttade sig till olika orter varje vecka och samlade där ungdomar som, med hjälp av mentometerknappar, fick rösta fram den populäraste låten (nu var ordet poplåt uppfunnet). Flera veckor i rad kom Alma Cogan med låten ”Tenesee Walz” högst upp. Samtidigt spelade det svenska tennis landslaget viktiga matcher i Davids cup som refererades i radion. Så antingen före eller efter Tio i topp, så kunde vi, andäktigt, lyssna till spännande tennismatcher med Sven Davidsson och Janne Lundkvist. När Pecka presenterade vinnarlåten så sa han: ”Ja, som vanligt, på första plats har vi Alma med ”Tennisvalsen””.

Inte helt ovanligt, kom det mycket sakta förbi, ute i farleden utanför Ekören, långa timmersläp dragna av små bogserbåtar. Det kunde ta en halvtimma att passera Mjölkö. Ibland köpte jag och Lasse Bj en kvällstidning, hoppade i hans båt med aktersnurra och åkte ut till timmersläpet. Vi förtöjde båten och satte oss bekvämt tillrätta ovanpå timret och lät oss sakta flyta med. Efter 30-45 minuter hade vi läst tidningen och timmerlasset hade förflyttat sig strax ovanför Ekholmen. Då hoppade vi i båten och åkte tillbaka. Skepparen på bogserbåten vinkade glatt till oss.

Lasse Bj var sjöscout och hade ibland tillgång till en av deras öppna segelbåtar, klinkbyggd i trä, med ett gammalmodigt sprisegel. Under 8 dagar var han och jag ute och seglade med den ända ut till de yttre delarna av skärgården. Det var strapatsrikt eftersom vi skulle sova under en vanlig plast presenning som hölls uppe av sprisegelbommen. Vi låg direkt på durken och när det regnade, vilket det gjorde flera av dagarna, så höll presenningen inte riktigt tätt utefter sidorna där det dröp ned regnvatten utefter friborden. Då gällde det att krypa in så långt som möjligt mot mitten. Maten lagade vi i det fria över ett spritkök. En av de första övernattningshamnarna var Kyrkviken på Möja. Då regnade det så mycket att hustrun i båten intill förbarmade sig och erbjöd sig att koka vår potatis ombord på deras mera moderna, väl täckta båt. På något ställe gjorde vi övernattningsplats i ett övergivet vänthus med endast tre väggar. Vi gjorde upp eld direkt på backen eftersom ”huset” även saknade golv. När vi kom till Dalarö och hade lagt till för övernattning, gick vi upp till en festplats där en instrumental orkester stod för dansmusiken. De spelade covers av den, för på den tiden, så populära elgitarrmusiken, utan sång, som lanserades av det engelska bandet Shadows och det svenska bandet Spotnics.
Vi hade mycket fina dagar bland de yttre skären och återvände hemåt via Svartlöga och Blidö in mot Furusundsleden. Jag kunde känna av dyningarna som kom in från det öppna havet och var då inte så hungrig. Det berörde inte Lasse Bj alls, utan han kunde plocka upp en limpa och bre sig några smörgåsar och smaska i sig. När det var för dålig vind, så rodde vi. Båten saknade motor. Den dag vi närmade oss Mjölkö var det i stort sätt stiltje och vi rodde på för fullt för att komma fram till kvällningen. Men strax innan Ekholmen så hissade vi segel och drev sakta, mycket sakta in mot ön. Lasse Bj var för stolt för att komma tillbaka roende med en segelbåt. Segelturen blev ett minne för livet och jag fick se mycket av en annan del skärgård som jag mest hade hört talas om.

Jag började vara mycket ihop med Kjelle som, med sina föräldrar, hade en tomt en bit bort på Norra stigen strax innan allmänningen. Kjelle var full av energi och drev igång projekt som sedan inte alltid fullföljdes. Han behövde hjälp med dessa och engagerade mig och ibland mina bröder. Till exempel, vid kojbyggen på allmänningen eller i skogen. Men när grunden hade lagts så tröttnade han oftast och även vi. Det blev därför bara några enstaka kojor som fullbordades. Han kom också på att han ville fixa en trampolin i de branta klipporna på norra allmänningen. Men när hans mamma blev varse denna mycket vanskliga konstruktion, så satte hon stopp för det.  Över huvud taget uppfattade jag det som att han var hårt hållen av sin mamma. Kanske nödvändigt för det skulle alltid hända saker för Kjelle. Hans pappa höll en mera låg profil.
Kjelle, som var polare med Lasse Br, började nu också att växa ifrån de tidiga ungdomssysselsättningarna och det hade blivit väldigt intressant att hänga nere vid ångbåtsbryggan och i vänthuset på kvällarna. Framförallt under helgerna och onsdagen som kallades lill lörda’n. Det var en samlingsplats för öns ungdomar som även fylldes på från öarna omkring. Vi var många som hade tid att vara på landet under sommarmånaderna eftersom det inte var så vanligt att man hade börjat jobba och att de flesta mammor inte jobbade och kunde vara ute med oss. Ett tag var vi ett 30-40 tal ungdomar och förde så mycket liv i och kring vänthuset att Sven-Janne bommade igen det på kvällarna. Men det var under en kort tid.
Själv var jag inte spontant intresserad att gå ner till bryggan. Det var väl den vanliga inbundenheten och blygseln. Då kom Kjelle förbi, efter middagen med jackan tufft avhängd på axeln, och lockade mig att hänga med. Jag mins det så väl första gången, för jag höll på att måla staketstolparna som står mellan vår och grannens tomt. ”Häng med nu!” Nej, jag måste göra färdigt stolparna”. ”Äh, det hinner du inte i alla fall i kväll, det kan du göra klart i morgon, häng med nu”! Ja, sen var det kört. Ibland körde han med ”skarú me´eller inte eller skarú fråga morsan först, va?” eller ”det är stake, det är varskott, tack!”  ????????
Jag kom att tillhöra den yngsta skaran ungdomar nere vid ångbåtsbryggan kvällstid och som var tvungna att droppa av vid 8-9 tiden. Så även Kjelle och då även jag eftersom mamma följde de förhållningsregler som Kjelle hade. Han var ju äldre än mig. Mina föräldrar umgicks en hel del med Kjelles föräldrar. Mammorna var ganska lika liksom de undfallande fäderna.
Kjelle var inte den som var den utan han sökte lösningar. Varför inte sova över i hans lillstuga!? Det var ju jättespännande bara att få övernatta hos honom. Men Kjelle hade vidare planer. ”Nu ska vi hålla stenkoll på när de släcker i storstugan”, sa Kjelle. ”Sedan väntar vi en halvtimme och om allt verkar lugnt så smiter vi ut.”  Sagt och gjort. Efter en halvtimma drog vi på oss kläderna igen. Allt var mörkt, vi kunde ju inte avslöja oss. Vi vågade inte ta Norra stigen förbi Kjelles föräldrars hus ned mot bryggan utan vi drog iväg en bit in i skogen. Det var väldigt kusligt i mörkret, men också spännande. Vid ett tillfälle skrämde vi upp en uggla som flög i väg skrikande. Då var man spak! Men ner till ångbåtsbryggan kom vi och då var bara de lite äldre ungdomarna kvar. Man kände sig faktiskt lite utanför och vi höll oss på vår kant och tillsammans med de fåtal mera jämnåriga som var kvar.

Med ökad ålder försvann tidsgränserna för när vi skulle vända hem på kvällen och vi blev mera som ett enda stort gäng. Men en viss uppdelning mellan juniorer och seniorer fanns hela tiden. Vi juniorer kunde betrakta avundsjukt och hängandes på bryggstaketet, när seniorerna samlade sig i en lånad båt, Sven Jannes stora öppna fiskebåt, och åkte bort till dansbanan Granliden vid Linanäs på Ljusterö. De var smålulliga av busgrogg och verkade ha jättekul. När åren gick blev vi själva seniorer och tog över samma vanor.

Det var inte ovanligt med vackra solnedgångar mellan kl. 8-9 nere vid ångbåtsbryggan. Aldrig senare än 9 för då var inte sommartid införd och vi hade vintertid året om. Den sista båten från och till stan kom också vid dessa tidpunkter.
Ibland blev någon av W-bolagets sjöbussar, som vi kallade dem, Sandön eller Sandhamn kvar och förtöjd över natten. Skepparen kände någon som han övernattade hos. Då passade vi på att gå ombord. En bra plats att hångla på för dem som vågade. Eller blossa på en cig. Båtarna var byggda helt i mörkbrun mahogny och likande stora sightseeing båtar med en stinkande dieselmotor, dåligt isolerad i ett lådliknade motorrum. De förde ett olidligt oväsen under gång och luktade starkt av olja och inpyrd cigarettrök. Men va? ändå en mysplats för fuffens.
I vänthuset var det alltid någon som hade med sig en bandspelare med de populäraste låtarna. Det här var tiden mellan den gamla 50-tals rocken och Beatles och anses av musiknördarna som en mellanperiod att glömma med smörsångare och Elviskopior. Men det var den musik som spelades och jag präglades av den och lyssnar fortfarande gärna på den som omväxling.
Vi satt på bänkraderna utefter väggarna, oftast tjejerna för sig och killarna för sig. Det var klart att man spanade in tjejerna, men det krävdes framåtanda och hämningslöshet för att våga närma sig dem. Det hade inte jag. Så det var bara att spana in, men snabbt titta bort om den utstirrade skulle stirra tillbaka. Möjligen släppte det lite när jag blev några år äldre. Eller var det så att några av dem tog initiativ. Eller så var det senare med förstärkning under västen jag vågade släppa loss.
De lite äldre ungdomarna dansade ibland till musiken. Jag blev aldrig någon större dansör. Ibland dock något som kallades twist och shake. Nästan aldrig en tryckare. En som verkligen kunde dansa var Benny. Han var ett år äldre än jag men uppträdde och förde sig som om han var flera år äldre. Han kunde glida fram i en tryckare klädd i jeans som var så långa att de låg veckade över vristen och ner över hälen på mycket spetsiga skor som kallades ”myggjagare”. Han bar alltid stora tröjor, bland annat islandströjor, som hängde nedanför häcken. Han hade inga problem att bjuda upp och charma de lite äldre tjejerna. En bild som har etsat sig fast är när han sveper fram med Titti.
Benny och jag hängde ihop sporadiskt och jag var hem till honom vid några tillfällen. Det jag minns från de tillfällena var att han tjatade på sin mamma om att få ta ut ett stort piano till sommarstugan. Det fick han aldrig. Hans spelningar tidigare på den gamla dansbanan, hans skicklighet i dans och hans behov av ett piano var uttryck för hans musikalitet och Benny hade säkert tråkigt på ön när han inte kunde utöva sitt största intresse och talang. Han var aldrig egentligen med gänget ungdomar än vid enstaka tillfällen då han kom ned till vänthuset på kvällen.
Sista gången jag träffade Benny var några år senare på W-båten ut till Mjölkö. Han var i sällskap men sin keyboard och en vokalissa som han skulle ackompanjera på Myggsurr 1963. Tillsammans med vokalissan fick han sonen Peter Grönwall som sedan gifte sig med Nanne. Han berättade att han var runt med vokalissan till olika spelställen och nu hade börjat försörja sig på musiken. Det var strax innan Hep Stars- och senare ABBA-tiden.

I vänthuset kunde vi tjuvläsa dagstidningarna innan ägarna hade hämtat dem. Det hände att vi kommenterade och diskuterade vad vi läste. Vi hade börjat bli så gamla att vi ville finna ut vad det fanns för jobb för unga killar. Där satt Hasse H, Lasse Bj och jag och spanade in platsannonserna och inriktade oss på dem med rubriken ”Ung man sökes”.  Men vi la inte alltför stor energi på det. Vi hade det alltför bra på ön. Den som först fick ett sommarjobb i stan var Leon genom sin farsa. Vid ett tillfälle när jag och Lasse Bj skjutsade över honom till Flaxenvik, så kunde inte Leon hålla tillbaka en tår. Så tajt var det.
Hasse H hade ungefär samma energi som Kjelle och ville dra igång projekt. Jag minns att vi baxade och konkade ihop stora stockar på hans tomt. Hasse bodde hos sin pappa på öns sydvästra sida. Hasses tanke var att ha stockarna som grund för ett eget hus. Men projektet blev för övermäktigt och dog ut. Vi hade resonemang och funderingar om att vi skulle ha kunnat hamna på fel sida om lagen. Vad var det som gjorde oss lagliga, spekulerade vi om. Överhuvudtaget hade Hasse H, Lasse Bj och jag ganska så filosofiska tankar och resonemang.

När jag var 15 år, 1962, fick jag sommarjobb, mitt första, i Mjölkö lanthandel. Olga Ebesköld var nu änka och drev lanthandeln själv. Hon tyckte väl att hon behövde extra hjälp och lät bland annat tre springpojkar jobba åt henne. Det var jag, Lasse Bj och Leon. Även Irma, Stenes mamma, som expedit, (senare under 80- och 90-talet den som sorterade och delade ut posten och dagstidningarna i vänthuset, den s.k. postauktionen). Vi gjorde de arbetsuppgifter som jag beskrivit att kusinerna Anders, Lasse och Janne hade gjort tidigare. Ibland fanns det inte arbetsuppgifter för alla tre samtidigt i butiken. Olga var för snäll att skicka hem någon av oss och då fick vi hjälpa till i trädgården. Det var ett perfekt jobb eftersom vi kunde vara kvar på ön med det fria liv som jag beskrivit. Vid ett tillfälle var det massor av löv att kratta redan i början av augusti. Det gjorde mig vemodig i tron att hösten kommit. Olga tröstade mig och sa  ”än är det inte höst, det är torkan”. Vi tog gärna rast i källaren där det fanns läsk. Ibland sköljde vi ned ett antal wienerbröd som levererades med W-båten från Vaxholm.  Färska och jättegoda. Så av, kanske, 10 beställda wienerbröd kom bara 3-4 upp i butiken. Olga tyckte ibland att bröden gick åt ovanligt snabbt.
Jag tror det var sista året som Olga drev lanthandeln. Hon sålde den till familjen Forslund.
Under ett par somrar var ett begränsat antal av oss tillsammans och så tajta, att vi inte nöjde oss med träffarna i vänthuset på kvällarna. Då träffades vi hemma hos någon av oss där det fanns en lillstuga att vara i fred i eller när det var föräldrafritt. På samma sätt som i vänthuset, snurrade bandspelare och vi satt uppkrupna i soffor, fåtöljer eller på golvet. Nu var det mera intimt och inte så utstuderat. Man fick möjlighet att komma närmare en tjej i mörkret och hålla om henne utan att en hel hoper glodde på en som i vänthuset. Men fortfarande olika tjejer de flesta kvällarna. Ingen blev, ännu, egentligen ihop med någon med något undantag. Vi var ofta hos Elisabeth O där det mestadels var föräldrafritt. Hon hade en syster några år yngre. När hon ensam dansade fritt till musiken var hon som en liten fe. Hon kallades för Lallutt. Alla killar var förtjusta i henne men alla yngre tjejer bortsåg man då från till några år senare när de växte ikapp. Men då så dags, hade en annan yngre tjej vuxit upp och dykt upp och som fångade mitt intresse på ett djupt sätt, kom det att visa sig.
Det var vid de här mysiga kvällarna som jag hörde Beatles första gången. Inte med låten ”Love me do” som de slagit igenom med i England året innan, utan med låten ”From me to you” 1964. Oj, den satt direkt och skilde sig markant från den musik som spelades då. Det var, på något sätt, som smörsångartiden kunde passeras och rocken kom tillbaka. Falsett- och stämsången var ju helt nytt. Från nu väntade alla på nästa och nästa och nästa och nästa och så vidare låt från Beatles, som alla blev hittar. Även andra engelska band med likande musik slog igenom. Det blev som en stor våg som trängde undan all annan musik.

1964 gjorde jag en språkresa till Cowes på Isle of Wight, England. På TV kunde jag se ”Top of the Pops” med alla, nu framväxande, engelska popbanden.
Jag var borta en månad och kom inte ut till Mjölkö förrän i slutet av juli denna sommar.
Jag hade därför dålig koll på vad som hade hänt och vad som hade tillkommit när det gällde ungdomar och kanske mest när det gällde tjejer.

Eftersom jag inte träffade Mjölkökompisarna under vinterhalvåret, hände det mycket med dem och även med mig, i mognad och utveckling, till dess vi träffades nästan ett år senare.  Målbrott och början till skägg på killarna. Ja, och tjejerna! Var det samma som jag träffade för ett år sedan? Till exempel kiosk Britta, som ena sommaren var som en liten blomma i kiosken med sin korta sommarklänning, spetsblus och vita knästrumpor, var nästa sommar en tonårstjej i jeans och jumper.

Nu satt Kjelle och jag på, den ännu inte rivna, dansbanan och dinglade med benen utanför kanten och med armarna hängande över nedre delen till staketet. Kjelle pekade ut fyra tjejer som stod par om par neråt bryggan och som han påstod inte hade varit med förra året. De var antagligen för unga då för att få vistas vid ångbåtsbryggan. Inte så konstigt eftersom de var bara 14 år året innan. Paren hade en mörkhårig och en ljushårig tjej var. Den ena ljusa var Lena. Allt det här berättade Kjelle för mig. Han berättade även att en tjej från norra sidan hade börjat vara nere vid bryggan och som kallades Nettan. Hon hängde mest ihop med Bie. De var jämngamla med mig och Bie hade varit med från början i gänget men Nettan hade jag aldrig träffat. När det gäller de två paren, så blandade jag ihop dem i början. Men sen gick intresset över helt till Lena.
Vid ett tillfälle avvek Lena och jag från de andra i vänthuset för Lena skulle ringa Anita som hade åkt in till stan. På så sätt kom Lena och jag att, ensamma, hamna i telefonhytten vid vänthuset en lillördag (onsdag kväll) i sista sommarlovsveckan. Idag är hytten ett torrdass för gästande båtfolk. Men med ett stort, rött hjärta på dörren. Efter telefonsamtalet stannade vi kvar och, som jag minns det, satt på golvet och snackade mest. Idag skulle jag ge miljoner för att komma ihåg vad vi pratade om. När vi sedan kom ut ur hytten så var det mörk kväll och alla hade gått hem. För mig var det då självklart att jag skulle följa Lena hem tvärs över ön till hennes och föräldrarnas landställe på Älgslättsvägen längst söder ut. Jag fick dock inte komma ända fram till grinden för Lena ville inte att hennes föräldrar skulle se att hon kom hem med pojksällskap. En puss på munnen och hej då.
Från den dagen har det hela tiden varit Lena och jag.

Respekten för Lenas föräldrar var stor och då jag senare skulle gå upp och träffa henne på deras tomt hade jag Leon med mig som något slags förkläde. Sommarlovet tog slut i och med denna vecka och vi bestämde att vi skulle träffas i stan på en bio. Något sådant hade aldrig hänt mig tidigare. Att ha och få behålla en tjej även i stan! Filmen vi såg var ”A hard days night” med Beatles. Med samma ledmotiv.

När det åter var sommarlov var Lena och jag ett fortsatt par. Lallutts kommentar var: ”jag visste att det skulle bli ni två!”
Det var inte bara vi som bildat par. Bland andra så blev Hasse H och Nettan ett par denna sommar. Några utbölingar hade dykt upp och lagt beslag på några av tjejerna. Till exempel Gert som tog hand om Yvonne (senare föräldrar till Teddan) och Bebben som tog hand om Bie.

Lanthandeln hade några år tidigare gjorts om till något som skulle föreställa snabbköp och den fristående kiosken fick inte vara kvar då den inte uppfyllde hälsovårdsmyndighetens krav på toalett- och tvättmöjligheter för kioskbiträdet. Kiosken revs och ett rum i butiken inreddes som vätte ut genom ett fönster som fick bli expedieringsdisk till en ny kiosk.
I kiosken såldes kvällstidningar som distribuerades av snabbgående Chris Craft båtar som, i full fart, slängde upp bunten på ångbåtsbryggan. Bland andra framförda av Björne J:s pappa Edvin. Det gällde då att någon fanns på plats och snabbt fångade tidningsbunten. Det var inte helt ovanligt att den studsade vidare ner i vattnet. Även veckotidningar fanns att köpa, ex. Bildjournalen med allt nytt från pop världen. Den omslagsbild som har fastnat i mitt minne är från tidningen Se 1967 som visar en alvarlig men mycket vacker Lillbabs i ljusvita jeans, uppflugen på en stor sten. Hon sörjde Simon Brehms bortgång, hennes upptäckare och manager. Hur gammal var hon då?

Lena började jobba i affären, först i den nya kiosken i direkt anslutning till affären. Det fortsatte hon med i några år och då även som kassabiträde i butiken. När inte Lenas föräldrar var ute på grund av att hennes pappa jobbade, så fick hon bo i en barack intill lanthandeln. Nu riven. Själv gjorde jag nu bara enstaka inhopp som springpojke när så behövdes. Olga Ebesköld hade nu sålt lanthandeln med tomt och allt till en familj Forslund som drev den med hustru, man, syster och annan släkt. Den enda som var kvar sedan tidigare var Irma.
Annars hade jag nu olika sommarjobb i stan.  Umgänget med kompisarna fortsatte, men inte lika intensivt. Den slappa friheten och tiden på ön hade inskränkts.

Vi hade tillgång till båtar som kompisarnas familjer hade. Det var inget problem att låna dem. Däremot, när vi blev lite äldre, skulle vi stå för bensinen. Den var inte alls så dyr som idag och oftast delade vi på kostnaderna med dem som åkte med. Tjejerna behövde aldrig betala någonting. De ville vi ju locka med. De mest attraktiva båtarna var de som var däckade, med ratt och vindruta och en skapligt stark motor. Vid den tiden var en stark motor 40-50 hk och farten c:a 22-25 knop. Vår enkla, öppna båt med en 10 hk´s Evenrude var inte speciellt åtråvärd.
Leon kunde stila med en Ockelbo Riviera med 40 hk Evinrude. Den var vi runt med till öarna omkring, till Vaxholm och Linanäs och, vid ett tillfälle, ända till Sandhamn fram och tillbaka. Vit ett tillfälle, midsommartid satt vi i den, förtöjd vid ångbåtsbryggan, under det uppfällda kapellet, och kurade och lyssnade till signaturmelodin till radioprogrammet ”Sommar” medan regnet öste ned. Sarkastisk sjöng vi med. Några år under första hälften av 60-talet var det dåliga somrar.

När jag är inne på båtar så var det inte ovanligt med självbyggen. Från Alskäret kom grabbarna över i en båttyp kallad Ragett, däckade, byggda i båtplaywood med en snurra på som gjorde en bit över 20 knop. Lasse Br både ritade och gjorde formen till en egen segelkoster som han sedan byggde tillsammans med Gert.
Det hände sig att styrman till en av de gamla ångbåtarna inte lyckades få in back tillräckligt snabbt när han skulle angöra Mjölkö brygga. Den fortsatte förbi och fick stopp först vid Hamnholms brygga där Egils självtillverkade, klinkbyggda, träbåt låg och klyvdes. Men Egil var inte rådlös. Han satte ihop det gamla skrovet så pass att han kunde göra en form efter den och sedan tillverka en lika i plast. Den finns kvar än idag.

Ön besöktes ibland av ungdomar som kom i båt som de sov över i. Eller som Stellan, som övernattade i tält på någon av de obebodda öarna i närheten av Mjölkö. Han kom i en egen klintbyggd träbåt med däck och en 50 hk motor, som han ankrade upp vid en övernattnings ö i närheten av Mjölkö, ex. Skratten eller Mossön. Mesta tiden var han med gänget på ön och ibland träffade han våra föräldrar och kunde bli bjuden på mat. När jag var ensam med farmor så ville hon bjuda på sina flottyrstekta pannkakor. Stellan åt med mycket god aptit. Så la han besticken vid sidan om och visade att han var nöjd. Farmor frågad honom om han var mätt. Nä, svarade Stellan. Jo, men då steker jag fler till dig. Nej, gör inte det. Jag vill inte bli helt mätt. Det här hade farmor mycket svårt att förstå. Att någon kunde må bättre av att inte bli helt mätt.

Beatles skulle komma till stan för sitt andra Sverigebesök detta år 1965. Det första var året innan då de var ett relativt okänt band utanför England och Tyskland.  Nu var man våldsamt populära och det krävdes en stor arena för att kunna ta emot dem. Man valde Josse (Johanneshovs Isstadion), som nu var överbyggd med tak och omdöpt till Hovet. Det var nog en av de första stora arenakonserterna som förekommit i Sverige. Jag, Leon, Stellan, Bie och Britt (kiosk Britta som nu inte längre stod i kiosken) hade kommit över biljetter och vi tog Stellans båt in och la till i Karlbergskanalen. Britt bodde i närheten tillsammans med sin mamma. Vi gick upp till hennes lägenhet och blev bjudna på mat. Sen drog vi till Hovet och fick en fantastik konsertupplevelse tillsammans. Det man nu hörde. Publikvrålet, framförallt från den kvinnliga delen av publik, var öronbedövande. Men vi såg dem!
Som förband spelade ett svensk band som hette Mascots och som gjorde sina egna låtar i Beatles stil (”I like my byke, yea, yea!”). Ett av många svenska band som imiterade Beatles. För Bie och Britt var det lika viktigt att få se Mascots som Beatles eftersom basisten och en av sångarna i bandet var son i familjen Forslund, de nya innehavarna av lanthandeln. Han hette Anders och besökte ibland ön och kom då ner till vänthuset och gänget och blev snabbt populär bland tjejerna. Lyckan blev fullständig de gånger han hade med sig ut ytterligare medlemmar i Mascots till ön och samlingen i vänthuset.

1967 hade jag bestämt mig för att jag, från juli, skulle resa till Paris och vistas där fram till det att jag skulle ryka in i lumpen våren därefter. För att jobba och förkovra mig i språket. Jag hade avslutat skolgången och Lena hade sommarlov och sommarjobb i lanthandeln. Det var ett års fördröjning av inkallelsen p.g.a. att vi var så stora efterkrigskullar att det inte fanns plats omgående. Jag skulle åka tåg tidigt dagen därpå och därför övernatta hemma i stan. Men när jag kom hem så hittade jag inte biljetterna. Panik! Jag ringde ut och fick bekräftat att dom låg kvar i hörnskåpet därute. Det var bara att ta sig ut igen med bil och båt. För att det inte skulle bli för sent på kvällen, så blev det en hastig vistelse och åter, ett mycket snabbt farväl till Lena. Det kändes inte alls bra.
Nu blev vistelsen bara tre månader och jag var åter hemma till oktober. Längtan efter Lena och brist på pengar fick mig att avbryta Parisvistelsen. Denna sommar på Mjölkö var svunnen, men tid med Lena var vunnen.

Det sista starka minnet från 1960-talet var en blåsig, regnig och kall oktoberdag 1969. Lenas pappa hade bestämt sig för att bygga ett nytt hus på deras tomt. Det gamla var för litet och omodernt men skulle få finnas kvar som gäststuga. Karl-Erik besatt kunskaper i sprängning och beredde plats och gjorde grunden bland bergskrevorna under sommaren. Grunden var så pass välgjord och lämnade en sådan höjd på vissa ställen att det, så småningom blev en inredd källare med förråd, snickeriverkstad och mulltoa.
Huset, som levererades i monteringsfärdiga block, kom till kajen i Vaxholm i en stor lastbil med släp. Dit hade Karl-Erik anlitat en stor, kutter liknande båt med två manskap. Förutom Karl-Erik själv skulle jag och Lenas svåger hjälpa till vid lastning i Vaxholm och sedan lossning vid Mjölkö ångbåtsbrygga. Därefter direkt lastning för hand på vagn som sedan kördes över ön av Sven Janne med traktor. Många av- och pålastningar blev det. Det blev extra strapatsrikt eftersom det regnade och blåste kraftigt. Jag hörde skepparen radiokommunicera med någon om hur det var ute på Trälhavet och Saxarfjärden. Jag förstod att det gick rejäla vågor därute och att man var orolig för hur lasten skulle bära sig åt. Hur som helst så gav vi oss iväg och visst gungade det ordentlig när vi kom ut på de stora fjärdarna. Lunchtiden var förskjuten, så jag var hungrig och mumsade med god aptit i mig matsäcken med mackor. Färden gick bra och även omlastningen och transporten på ön. När vi kom med första lasset till tomten så blev Lenas mamma ordentligt orolig när hon såg oss. Det var ett slit och släp och blöta var vi. Mest orolig var hon för mig? Men jag var ju ung och, på den tiden, ganska så stark och hade egentligen ingenting emot att det var rätt tufft. Men jag måste beundra Karl-Erik. Han var ingen ungdom, men en spänstig 52-åring som gav sig in på ett sådant stort projekt. Att själv bygga ett nytt fritidshus. Själva bygget, som bestod av både hopmontering men även finsnickeri, målning och tapetsering, gjorde han under vinterhalvåret helt själv utan någon annan hjälp och hade ett par rum helt färdiga till sommaren 1970 så att man kunde börja bo där. Hur han fick ihop tid till allt begriper jag inte. Karl-Erik jobbade fortfarande och hade vanlig ledighet från arbetet att använda sig av. Kanske någon extra komp-och tjänsteledighet. Jag undrar hur långa hans arbetsdagar var med bygget. Takstolarna levererades färdigmonterade och var väldigt tunga och vi förstod inte först hur vi skulle mäkta med att få upp dem i höjden. Då trädde Anitas pappa, grannen Eriksson in som erfaren byggjobbare och visade hur vi skulle göra tillsammans med honom. Han använde sig av en vägnings- och tippnings teknik utan att lyfta för mycket.

På plats kom huset och då blev lillstugan disponibel. Nu var vi så pass gamla, ja faktiskt vuxna att vi kunde få disponera den själva. När vi kommit in på 1970-talet, så blev det så att även jag tillbringade mesta tiden på ön hos blivande svärföräldrarna och bodde med Lena i lillstugan. Vi fräschade upp den med färg och tapeter och trivdes jättebra. Det som var svårt var att övertyga blivande svärmor Gullan om att vi inte skulle äta middag varje dag med dem i nya stugan. Vi ville helst klara oss själva.

När vi gifte oss och bildade familj i mitten av 1970-talet och framåt, så var det mera disponibelt och lättare att vara med barnen hos mormor och morfar på södra sidan. På norra sidan, Amyhäll, hos farmor och farfar, blev mera som ett promenadmål. Där vistades mina bröder och Åke även med sin nybildade familj.

Under första hälften av 90-talet gick både Lenas och mina föräldrar bort och södra sidan såldes till en gla gutt fra Norge. Efter det så började vår familj att vara på norra sida mera regelbundet, som nu var det enda platsen på ön inom släkten.  Där tillbringar Lena och jag nu mycket tid som pensionärer och stället besöks ofta av våra barn som har det mycket kärt. Även barnbarn har kommit. Den 5:e generationen av familjen på ön.

Kärt ställe har olika benämningar:
När vi pratar om att besöka stället ex. ”till helgen ska vi åka ut till…..” säger vi sällan Mjölkö. Inte heller ön eller stugan. Mest vanligt är landet: ”till helgen ska vi åka ut till landet”. Ibland bara ”till helgen åker vi ut”.  Mjölkö är underförstått. Om det är någon som vi inte är helt bekanta med kan vi säga: ”till helgen åker vi ut till vårt landställe i skärgården”. ”Ja, ha, var då i skärgården?” ”Mjölkö”. ”Är det inte där som………”. ”Ja, va´ då som????
Tja…………….

Badpojkar på badberget som lyssnar till tennisvalsen

Sven Janne drar delar till en trappa över isen

Kiosken har flyttat in i affärsbyggnaden

Nyförvärv till W-flottan

Brunnsborrning 1965

Riktiga isvintrar. Mjölkö fyr