Under åren 1895 till 1946 bröts fältspat i en gruva vid Isättra, öster om Åkersberga i Österåkers kommun. Jag minns utskeppningshamnen, en lång och hög pir, byggd i trä, som sträckte sig en bit ut i Isättraviken och avslutades med en stor, röd tratt. Fältspaten från gruvan fraktades på en liten järnväg med tippvagnar, som tömdes på sitt innehåll längst ut på piren, i den röda tratten. Nedanför låg pråmar som användes för att frakta fältspaten vidare, främst till Gustavsbergs porslinsfabrik. Jag minns inget från när anläggningen var i drift, verksamheten avslutades ju 1946. Men utskeppningspiren fanns kvar ett antal år innan den revs.
Fältspat är en mineralgrupp av aluminiumsilikater, med natrium, kalium eller kalcium. Fältspat ingår i bland annat bergarterna gnejs och granit. Färgen varierar mellan ljust röd-brun eller röd, men kan även ha andra färger som grå, vit och beige. Ungefär 40% av jordytan består av fältspat. På 1800-talet fanns gruvor i bland annat Stockholms skärgård för brytning av fältspat. Ett exempel är Ytterby gruva. Fältspatsbrytning nämns också i Strindbergs roman Hemsöborna. Fältspat användes bland annat vid tillverkning av fältspatporslin.
Jag minns från mina somrar på Mjölkö, att vägen från ångbåtsbryggan upp till gården var täckt av fältspat, både rödaktig och vit, som dock trampats ner under årens lopp och nu nästan försvunnit. Utanför Mjölköstugan, på den trappsten som ligger framför den igenbommade dörren, minns jag att det låg en stor bit vit fältspat, stor som en större gatsten. Var den tog vägen vet jag inte, men hade ju varit kul att ha kvar. Janne kanske vet.
När gruvan i Isättra stängts övertogs den av Överstyrelsen för ekonomiskt försvar och senare av Överstyrelsen för Civil beredskap. Mellan åren 1947–1978 användes gruvan som beredskapslager för flygbränsle; cirka 60 000 ton flygbränsle kunde lagrades på en rörlig vattenbädd. Lagret fylldes på efter behov genom sjötransporter med stora tankfartyg till en lossningshamn i Flaxenvik. Därifrån fördes bränslet via rörledningar till gruvan.
Jag minns de då stora tankfartygen som långsamt bogserades in till hamnen och förtöjdes med ankare och trossar till land och till två stora förtöjningsbojar. Vid något tillfälle höll bogseringen på att misslyckas; farten var för hög och tankfartyget kunde inte stoppas på grund av sin stora rörelsemängd, utan gled förbi hamnen en bra bit innan färden kunde stoppas farligt nära uppgrundningen i Isättra viken. Ett av fartygen minns jag namnet på, Kosmos 3, ursprungligen ett norskt valkokeri, som använts tidigare vid valjakt och därför hade stora tankar avsedda för valolja.
Vi åkte ut till de förtöjda fartygen och kunde ofta köpa cigaretter – Chesterfield – av besättningen. Några gånger kunde vi också gå ombord från utsidan, genom att klättra efter fartygssidan på en svajig repstege. Det var en främmande och spännande värld vi tog del av. Vid ett tillfälle fick vi komma in i byssan, där all mat tillagades. På skotten kröp kackerlackor omkring, och kocken skrattade åt oss när vi såg förskräckta ut.
Efter det beredskapslagret avvecklats genom gick gruvan sanering i olika omgångar. Gruvan kontrolleras periodiskt, senast 2020 och 2021, på uppdrag av SGU. En äventyrsfylld period under våra sommarlov var till ända.
Per Thurberg
Källa: Fakta har jag hämtat från SGU, Sveriges Geologiska Undersökning. Jag bor ju nästintill granne med SGU och i höst, när geologins dag brukar firas, skall jag ta reda på mer om den gamla fältspatgruvan i Isättra.