Mjölkö Handel 1958 – 1961 /Anders Cronlund

Sommaren 1958 började jag och min kusin Lasse (Carlsson) 15 år gamla att hjälpa till i Mjölkö Handel och något år senare även en tredje jämnårig kusin, Janne (Johansson). Affären ägdes av Gustaf (1890–1962) och Olga Ebersköld (1893–1976), som även ägde en livsmedelsbutik på Hantverkargatan i Stockholm. Affären gick bra och kunderna kom från Ekholmen, Betsö, Fåglarö och fastlandet. Få sommargäster hade bil och kunde ta med varor från stan. Älgö hade en egen handel men utan bensinmack, vilket bidrog till Mjölkös kundtillströmning. Vi jobbade runt fem timmar om dagen och tjänade två kronor i timmen. Första sommaren gjorde vi allt möjligt utom att expediera livsmedel. Till detta hörde bl.a. att kärra upp alla varor som anlände till ångbåtsbryggan, tappa upp bensin, fotogen och rödsprit samt väga upp potatis i ett-, tre- och femkilospåsar. Potatisen kom i halvmeterlånga trälådor, som vi först kastade i den före detta isstacken (även ett uttjänt isskåp fanns kvar på altanen) men senare tog till vara för kojbyggen. Att mala kaffe och packa det i kvartskilospåsar klara att lämna över disk ingick också. Allt pappemballage skulle eldas upp på en bergknalle inte långt från Bensinbryggan – vinden måste vara östlig eller sydlig. Automaten på husets östra gavel skulle tömmas på 10- och 25-öringar samt fyllas på med tablettaskar och tuggummit Toy.

Senare år bemannade vi även den nybyggda kiosken 25 meter upp på Mjölkövägen. Dess utbud var godis, glass (50-öres klossliknande Puckstång, 60-öres Chokladpuck och Tophat för en krona?), cigaretter (Camel, Chesterfield, Bill, Boy, John Silver, Hudson, Marvels…) och tidningar. I butiken fick vi expediera alla varor utom kött, som var Gustafs ansvar. Mycket var förpackat, men lösviktsvaror skulle vägas. Visaren på vågen hade kilopriser från fästet till pilen och tavlan bakom visaren var försedd med mängder av priser. Genom att läsa av vid ett visst kilopris gav tavlan besked om vad varan på vågen kostade – smart! Kostnaden, liksom alla övriga köpta varors pris, skrevs upp på en avriven papperslapp och summerades via huvudräkning innan beloppet trycktes in i kassaapparaten. Efter ett varv med veven åkte kassalådan ut. Förutom vi hjälpredor och Ebersköldarna fanns ett par tre sommarexpediter. Gustaf själv var någon dag i veckan inne i stan och såg till sin andra butik.

Lokalerna
Affärshuset var byggt 1937. I en stugannons i SvD år 1938 anges att en handelsbod finns. Butiken bestod av två avdelningar, den större lanthandeln och den mindre mjölkaffären med separata ingångar. Mjölkaffären var till för dem som endast skulle handla mjölk eller bröd. Som framgår av Pär Waldelius 60-talsminnen fick mjölkaffären senare bli kiosk då ”vår” kiosk dömts ut av hälsomyndigheterna. Under huset fanns två källare, ölkällaren närmast ångbåtsbryggan och köttkällaren med kylaggregat i andra änden. Söder om huvudbyggnaden låg en avlång barack med en lägenhet för tillfälliga expediter och ett magasin. Ovanpå ölkällaren i affärsplanet fanns en stor altan dit de flesta nyinkomna varor fördes innan uppackning. Själva bodde Eberskölds i rum mot Norrviken respektive mot sjösidan.

Leveranserna
Öl och läsk levererades ett par gånger under sommaren med dryckesbåten Gambrinus eller Svalkaren. Det var vårt jobb att dagen innan kärra ner lagret av tombuteljer och kärra upp de levererade backarna till ölkällaren. Backarna var av trä och rymde 50 ölflaskor respektive 25 små läsk eller 16 större. Clubsoda, Vichyvatten och Grappo som groggvirke samt Sockerdricka, Blodappelsin, Pomril och Loranga på läsksidan var bassortimentet. Mjölken levererades på morgonen ett par gånger i veckan med Mjölkcentralens egen båt, MC Femman, som anlände med en karaktäristisk signal och Mjölkcentralens logotyp, den röda kon, på taket. Från början gällde tvåliters transparenta flaskor i ståltrådsbackar om 12. Senare kom bruna flaskor som skydd mot D-vitaminets nedbrytning i mjölken. Kapsylerna i aluminium var i de färger som alltjämt gäller: ofärgat för standardmjölk, blått för fil, grönt för kaffegrädde (nu matgrädde) och rött för visp. Hade V-mjölk – särskilt vitaminerad – egen färg? Runt decennieskiftet kom tetrorna i liknande färgskala.

Kaffebröd och småfranska levererades dagligen med 12-båten, som i regel var Saxaren, någon gång Sandö. Det kom i oranga trälådor från konditori Zanders i Waxholm, men limpor och hålkakor kom i stora wellpappkartonger från Schumachers bageri i Johanneshov. Trälådorna skulle tillbaka till Waxholm med närmast ingående båt. Kött levererades också med 12-båten i tunga avlånga kartonger från August Falck. Även alla övriga varor kom denna väg och det var vårt jobb att kärra och packa upp i affären eller i magasinet. Glassleveranser var ett speciellt nöje då vi kastade medföljande kolsyreis utanför ångbåtsbryggan till mjölköbornas förundran. Hur bensin och fotogen levererades framgår under avsnittet Bensinbryggan.

Spritköken och fotogenlamporna
Ännu runt 1960 hade få mjölköbor elektriskt installerat och saknade därmed belysning, kokplattor, kyl och frys. Några fastighetsägare hade dock jordkällare. Maten fick lagas på spritkök, gasol var ännu inte aktuellt, och efterfrågan på lysfotogen och rödsprit var stor. Mitt emot huvudingången till butiken fanns två små bodar på ömse sida om betongtrappan upp till magasinsbyggnaden. Högra boden var för fotogen och vänstra för rödsprit och klorkalk – den senare användes till alla mjölköbors torrdass. Fotogen kom i fat tillsammans med bensinleveranserna. Vi pumpade upp den i en större reservoar från vilken utminutering gjordes. Rödspriten kom med Waxholmsbåt i gröna 50-liters damejeanner. Kunderna hade med sig små dunkar eller urdruckna hel- och halvlitrar för rödspriten. När det saknades tomflaskor fanns några kända storkonsumenter av brända och destillerade drycker från vilka vi kunde fylla affärens förråd.  Vi fyllde flaskorna och klistrade på röda etiketter. Runt omkring stod väntande herrar och rökte. Betalat hade kunden redan gjort i butiken.

Bensinbryggan
Bensinbryggan och tillhörande försäljning kom i gång i mitten av 50-talet genom en investering av Shell. Anledningen var att allt fler skärgårdsbor fått råd att skaffa aktersnurra, senare kallade utombordare. Motorstyrkan var vanligtvis mellan 2–7 hk och kom först i början av 60-talet att öka till 25–30 hk för dem med s.k. campingbåtar. 50-talets snurror saknades självupplindare, friläge och back. Den äldsta snurran vi tankade var en Penta U2 och ägdes av pensionären Granberg vid Ekholmens fiskeläge. På svänghjulet satt två knoppar som han fattade med var hand och snärtade till med. Granberg hade varit plåtslagare och sades varit den som lödde igen Gustav V:s kopparkista.

Ursprungligen tankade vi med hjälp av en vagn på hjul, som gick att dra fram till kanten för att den korta slangen skulle nå att tanka båtar med inombordare. Vagnen fylldes genom att vi handpumpade över bensin från 195 liters bensinfat, påminnande om gamla vattentunnor. Utpriset var drygt 50 öre. För oljeblandad bensin, som alla snurror krävde, fanns ett cylinderformat kärl på 10 liter med en blandfunktion, varifrån medhavda dunkar på 5–10 liter fylldes. Oljan, SAE 30 eller 40, förvarades i ett litet plåthus varifrån vi mätte upp den med speciella mått. När allt var klart rusade vi upp till affären och meddelade hur mycket vi sålt.

Vi sålde även billigare motorfotogen, som många fiskares inombordare gick på sedan de startat på bensin och sedan slagit över till fotogen. Störst kund var Edvin Jansson, som tankade 100 liter var och varannan dag till sin nybyggda snabbgående båt med vilken han körde ut kvällstidningar från Arholma och söder ut i skärgården. Mjölkö fick kvällstidningar levererade av ”Anders på Skarpö”, som lastade vid Skeppsdal och hade bryggorna ner mot Waxholm.

Vi decennieskiftet installerade Shell en nedgrävd stor tank och en motordriven mack. På den nya macken kunde vi även ställa in procenten av oljeinblandning. Liksom för den manuella macken levererades bensinen i form av fat från en skuta, Vågen av Länna. Faten vinschades iland till dunket av en tändkula på däck. Den stora tanken behövde vi inte pumpfylla eftersom faten tömdes enligt hävertprincipen.

Som framgår av Pär Waldelius krönika Mitt 60-tal på Mjölkö – ungdomen, efterträdde han, Lars Bjelksjö och Leon Söderström1962 oss tre kusiner som sommarjobbare i affären då Olga Ebersköld vart änka. Ett starkt stöd i verksamheten var Irma Brintler, åretruntboende som även skötte öns posthantering (Innan Irma sköttes den av Valborg Jansson). Mjölkö Handel såldes vintern 1962–63 till familjen Forslund. Pär fortsatte en tid liksom flera jämnåriga tjejer att hjälpa till i affären. Senare byggdes den om till snabbköp och avvecklades 1971 eller 1972 på grund av ökade fraktpriser och att fler öbor tog mat från Stockholm eller Waxholm. Några år efter nedläggningen räknade några öbor på möjligheten att starta upp igen, men fann det omöjligt.

Anders Cronlund, född 1943