Mjölkö ligger, tillsammans med ett antal andra öar, nära fastlandet mellan Trälhavet (i väster), Rödhällsfjärden (i söder), Grundviksfjärden (i öster) och Betsöfjärden (i norr). Mjölkö samt de övriga 3 större öarna Fåglarö, Betsö och Älgö finns bland annat omtalade i ett kapitel i boken ”BRÄNDA HEMMAN Roslagen” som handlar om det ryska anfallet mot Stockholms skärgård 1719, författare Gunnar Lind. Namnen på öarna kan förmodligen härledas till hur de användes mm, Betsö, betesön, Fåglarö, sjöfågeljakt, Mjölkö, kor på bete och kanske också den ö där man samlade ihop mjölk från kringliggande öar för vidare transport till Margretelund som hade djur på sommarbete mm på öarna.

Under andra hälften av 1600-talet genomfördes 2 stora projekt i skärgården. Dels skapades den första skärgårdskartan över öarna och farvattnen i skärgården inklusive mätning av vattendjup och kartläggning av farleder, föregångare till vår tids sjökort! Dessutom inventerades bebyggelsen på öarna och gårdar och hemman markerades på kartorna. På Fåglarö finns en gård utmärkt (Fåglarö var bebodd redan på 1500-talet) och på Älgö och Betsö finns vardera 1 torp utmärkt (på Betsö fanns en krog(!) inhyst i torpet som förstås betjänade sjöfarare från eller till Furusundsleden). På Mjölkö finns dock ingen bebyggelse vare sig angiven eller utmärkt på kartan från den ovan omnämnda boken. Men författaren till boken menar att det ganska säkert fanns ett torp på Mjölkö allra senast 1711 som ju stämmer bra med uppgiften om den första torparen på ön just 1711! Skälet till att torpet inte har kommit med i kartläggningen kan vara att torpet tillhörde någon större gård eller kronan och då förtecknades de oftast inte. Och jag minns att man på 50-talet pratade om att det fanns soldattorp på flera öar som beboddes av personer (torpare?) som också hade till uppgift att bevaka och varna för fientliga krigsfartyg men att (nästan?) alla dessa torp brändes ner under de ryska härjningarna 1719, bland annat brändes Fåglarö gård ner medan torpen på Betsö och Älgö skövlades. Det låter ju rimligt om försvaret lät bygga soldattorp på flera öar vid den här tiden. Sverige var ju en stormakt i Europa efter 1600-talets många krig och hade erövrat mycket land runt Östersjön. Från 1700 och framåt låg Sverige i fejd med flera länder: Danmark, som bland annat ville ha tillbaka Blekinge, Skåne, Halland och Bohuslän, Ryssland, som ville åt både Finland och Estland för att kunna kontrollera Finska viken och Polen, som ville ha tillbaka Litauen.

Och det är väl troligt att det var Mjölköstugan, eller ”Mahognyhyddan”, dvs det gamla huset norr om stora gårdshuset, som den förste torparen bodde i, åtminstone den ena halvan. Från början bestod Mjölköstugan bara av köksdelen, ca 20 m² och det

kan man förstå på flera olika sätt: Den kraftiga och höga tröskeln till köket vittnar om att det en gång i tiden var tröskeln till ytterdörren, den troliga tidigare grunden, ca 20 m in från Norra stigen i skogsbrynet i början av den första stora backen, som just är nästan kvadratisk med en yta på ung 15–20 m². När jag panelade om huset på 90-talet såg man också att det var 2 hus som satts ihop, köksdelen ihopsatt med den del som var svinstia fram till början av 1900-talet och farstun.  Den senare fiskaren och Mjölköbon Sven Jansson lär ha varit dräng på gården och bott i huset vid den tiden. Och det var tydligt att stockarna inte var itu-sågade, de passade helt enkelt inte ihop. Men stockarna var numrerade(!) antagligen för att det skulle vara lättare att sätta ihop huset, och husen, efter flytten av huset/n. Som kuriosa hade en av panelbrädorna som jag tog bort på svinstiedelen, och som jag sparat i vedboden, inskriptionen ”S O ERIKSSON 1917” vilket är det år som familjen Eriksson tog över gården efter tidigare bonden. Min farmor Axelina med man och 3 barn, som hyrt Mjölköstugan sedan 1913, fick nu hyra på Älgö i stället under 6 år av Erikssons som arrenderade/ägde även Älgö gård.

På flera av öarna i Stockholms innerskärgård tömde man latrin och slam från Stockholm vilket bidrog till de goda åkermarkerna. Mjölkö var tidigare 2 öar, gissningsvis före ca 1650. Den västra hette Hästön och då förstår man namnet Hästvilan, ön där hästarna vilade på sin simtur till Hästön med betesmark för hästar. Den östra hette Ängsön, äng med foder till djuren. Landhöjningen har gjort att de två öarna så småningom blivit en ö. Ett synbart exempel på landhöjningen har jag sett på Mjölkö. Nedanför den röda sjöboden vid notbryggan, bryggan öster om ångbåtsbryggan, kunde man ibland inte gå torrskodd på 50-talet och det stod ibland vatten ända upp till stenmuren vid vänthuset. Nu, 60–70 år senare, har jag inte varit med om att vattnet nått så högt så att man inte kunnat gå där torrskodd, och vattnet har nått upp till stenmuren bara vid extremt högvatten. Landhöjningen på 60–70 år är 25–30 cm. På ett kort, som enligt uppgift är taget 1908, ser man att vattnet går högt upp mot åkern söder om ångbåtsbryggan och stenen i högra kanten av åkern.

På den bilden ser man också större delen av Mjölköstugan, men det finns ingen nerbuktning på taket som ju fanns på 50-talet, varför det? Jo, antagligen hade huset ännu inte hunnit börja sjunka på mitten. Svinstiedelen är dåligt uppallad och ligger direkt på jorden, utom vid gaveln mot öster, och sjunker lite på mitten varje år framför allt vid ytterdörren. Jag har sågat av nederdelen på ytterdörren totalt ca 2–4 cm längst från gångjärnen, för att inte dörren ska gå i golvet. Dessutom sitter det ringer på gångjärnen som höjt upp dörren ett par cm så att dörren knappt hänger kvar på järnen längre. När huset har sjunkit på mitten blev det en inbuktning i taket som nu är borta efter att Egil Hamnholm lade om taket vid mitten av 80-talet. Den stenmur som numera finns vid vänthuset anlades antagligen för att man skulle

kunna fylla ut och torrlägga planen ovanför muren. Även i början av Norra stigen finns ju en stenmur mot vattnet där man har fyllt ut så att det blev en väg så att man kunde ta sig torrskodd till östra delen av ön. Även där kunde vattnet nå nästan upp till stenmuren vid högvatten på 50-talet. På samma bild ser man, förutom Mjölköstugan och flera av de övriga gårdshusen, hur backen upp mot gården lyser vit av stenar som hämtats från fältspatgruvorna i Härsbacka och Isättravik. En stor del av de vita stenarna, några var röda, fanns kvar fortfarande på 50-talet men har nu i stort sett förvunnit i marken eller ner i diket. Det var år 1890 som man hittade fältspatgruvan i Härsbacka och 1917 hittade man sedan gruvan i Isättravik. Mjölköstugan lär senare ha tjänstgjort som stuga för vakter som bevakade att inte vattnet i brunnen, som användes vid bunkring av färskvatten på segelfartyg som ankrade upp vid nuvarande ångbåtsbryggan och i Norrviken, inte förgiftades! Kanske den brunn som låg ovanför soptunnorna och nu är igenlagd.

Om det är så att Mjölköstugan är den stuga som fanns i början på 1700-talet så är ju huset, och även eken(!), ett ”ögonvittne” till det som hände 1719, och även senare förstås, och värd att bevara. Men tyvärr är ju svinstiedelen så dåligt uppallad så att bottenstockarna nästan är uppruttnade och på sidan mot norr är det ett hål in under huset som använts flera gånger av olika djur som lyor, grävling flera gånger och senast var det rävlya med ungar för ungefär 10–12 år sedan. Men i övrigt är stockarna kärnfriska, det märkte jag med besked när jag skulle skruva upp ett skåp och en hylla i köket. Och det kanske går att byta ut bottenstockarna och samtidigt palla upp huset bättre så att det håller 300 år till och på sikt kanske bli ett museiföremål? Jag tror att det finns intresse för det. När min son David var där för ca 20 år sedan kom ett gäng pensionärer med båt från Vaxholm för att titta på stugan och frågade David om de fick komma in och titta vilket ju gick bra.

Mjölköstugan var säkerligen opanelad från början och tätad och isolerad med mossa mellan stockarna och isolerad med buntar av vass på taket (en del vass finns fortfarande kvar). Från början fanns förstås ingen järnspis, de första järnspisarna började tillverkas i England mot slutet av 1700-talet. Men bakom spisen finns det en murad del och när man knackar på muren på ett ställe vid norra fönstret låter det ihåligt, förmodligen en bakugn som nu täppts till med plankor. För ca 5-6 år sedan byttes vedspisen, den förra sattes in omkring 1970, och man satte in ett rör i skorstenen eftersom murningen började bli dålig. Numera får man ju inte sätta in vedspis hur som helst, men i hus som redan har vedspis går det bra. Men man måste ha OK från kommunen så jag kontaktade dem och den jag pratade frågade vad det var för fastighetsbeteckning. Jag sa att huset är från början på 1700-talet och ligger på den tomt som styckades av från gården åt Ingrid Hamnholm, så någon fastighetsbeteckning på just det huset lär knappast finnas!

När byggdes övriga hus samt de båda jordkällarna på bondgården? Jag tror att mittdelen av ladan är det äldsta av de övriga husen och den delen byggdes kanske under första halvan av 1800-talet för förvaring av foder till hästar och kor och att övrig bebyggelse, samt tillbyggnad av ladan, gjordes efter hand under 1800-talet. Fram till 1917 hette bondefamiljen Andersson, 1917–1946 Sven och Hulda Eriksson, som var Valborg Janssons och Holger Brintlers föräldrar och Björn Janssons och Sten Brintlers mor/farföräldrar. Mamma Hulda var barn till dåvarande arrendatorn på Fåglarö gård omkring 1900 och gifte sig med Sven, en av drängarna på gården. Därefter kom Hamnholm och bondgården lades ner i början på 70-talet. På 20-talet styckades ön upp i tomter och sommarstugor byggdes, totalt är det nu ca 150 tomter på Mjölkö. När den senaste ångbåtsbryggan i trä byggdes är oklart, troligen på 30-talet, en tidigare ångbåtsbrygga i trä finns dock på flera blder. Den senaste träbryggan ersattes 1957 med en i betong, som i sin tur ersattes av en ny och betydligt hållfastare betongbrygga ungefär 2020. Affär fanns redan 1938 och var öppen sommartid. Under större delen av 40-talet, innan det fanns el på ön, fick färskvaror kylas med is som förvarades i isstacken vid affären. Affären slog slutgiltigt igen ungefär samtidigt som bondgården, det vill säga i början av 70-talet.

Fram till slutet av 40-talet trafikerades även fastlandsbryggorna av ångbåtar. Man trafikerade bland annat Norrtälje samt så långt upp som till Öregrund och Östhammar. De längsta resorna tog ca 8–10 timmar, men det var betydligt bekvämare än att åka bil på urusla grusvägar. Båtarna var ju oftast försedda med restaurang, försalong samt punschveranda på övre akterdäck, så det gick knappast någon nöd på resenärerna! Till ångbåtsbryggorna vid Flaxenvik och Isättra transporterades bland annat de arbetare som jobbade först i gruvorna på fastlandet och, efter det att gruvorna lagts ner, vid oljehamnen. Nu användes fältspatgruvorna att förvara olja i vilket var väldigt ändamålsenligt eftersom gruvorna var sprickfria. I Stiftelsen Skärgårdsbåtens tidning, Skärgårdsbåten nr 4 2020, skriver man om fastlandsbryggorna Lervik, Ekhammar, Flaxenvik och Isättravik, som trafikerades från ca 1880 och med ett undantag upphörde 1948. Den enda av bryggorna som fortfarande trafikeras är Lervik. I artikeln omnämns bland annat att bonden/fiskaren i Flaxenvik, David Wistedt, skaffade lastbil i början på 30-talet! Det var ungefär vid den tiden som landsvägstrafiken började komma i gång och som så småningom förstås bidrog till att fastlandsbryggorna lades ner och att flertalet öbor på de närliggande öarna så småningom började ta sig till sommarstället med bil eller roslagsbanan och buss samt mindre motorbåt.

Nedtecknat 2023-11-15
Jan Johansson, boende i Mjölköstugan 1944-2021