Jag fick ett brev för ett tag sedan. Det var som att få en skattkarta på något sätt. Mina små vandringar verkar ha lockat fram minnen hos flera människor, vilket är väldigt glädjande.

Farmor Anna och Farfar Birger köpte sin lilla sommardröm 1930. Idag tror jag att de som bor där, är oändligt glada över att det var så. Jag tror att man faktiskt är inne på 5:e generationen som tillbringar härliga sommardagar där. Och tack farmor Anna och farfar Birger från oss som varit på tomten flera gånger vid smyckesförsäljning och Loppisar.

Minnen som att Farmor Anna köpte mjölk på gården lever kvar för barnbarn. Mjölken skummades av och avnjöts kanske till solvarma smultron. Frun i huset skrev också att, i tvättstugan vid ångbåtsbryggan, hade man ett stort tvättkar som man eldade under för att få varmvatten. Undrar om det är det kopparkärl som idag står utanför med blommor i? Det vore väl häftigt!

I detta brev, stod bl.a. att det även fanns höns på Mjölkö. Dessutom nämndes det att det tidigare fanns en till gård på Mjölkö. Detta kände jag igen och raskt gick jag tillbaka till Herr Kvarnes brev – och visst är det så! Eriksson hette ”gårdskarlen” och gården låg någonstans vid Älgslätten. Jag är litet osäker på vilket hus det gäller. Klingar Lad-Erik bekant? Lad-Eriks son var gift med Märta som arbetade i butik i Traneberg. I denna butik handlade Herr Kvarne som barn! Tänk vad jag fått reda på mycket. Och tänk vad mycket mer det finns att ta redan på.

Jag blev så inspirerad att promenera vidare efter det vänliga brevet.
Efter sommarens lata, soliga dagar med god mat och dryck, är det nog nödvändigt att röra på sig igen! Här måste jag erkänna att om man går runt ön och det tar flera år, bidrar det inte på något sätt till någon form av konditionshöjning eller viktminskning. Nu är det ju tack o lov inte själva tanken med det här, så jag känner litet tröst i alla fall.

Promenaderna runt ön, har som sagt tagit flera år nu och jag kommer osökt att tänka på en dikt från Värmland jag läst.

Åra di går
näj di kutter iväg
sôm stôller
Å int vänter di
på mäj
och int vet ja
hur jag ska hinn ifatt dôm

Snälle rare goe år
ta igen er e stônn
… å sätt er
bortpå laggårsbacken
så ska ja kom ut
mä kaffe å nybaka buller

Å stann när mäj
änna tess ättersômmern
så ska ja följ me er sen
å försök å förstå
att ja blett gammel

Men nu ska här promeneras! En himla massa gådda vägar blir det med tiden.

Eftersom jag gör precis som jag själv vill, hoppar jag raskt till korsningen Badbergsstigen – Mjölkövägen, intill Puben. Där har jag suttit förut. Ja, både på Puben och i korsningen. Denna gång är det hög tid att istället traska på den vägbit som i folkmun kallas ”Mellanvägen”. Nåja, i alla fall i min mun men jag tror ni vet vilken jag menar.

Jag har tidigare berättat om Trapporna med stort T, jag har också språkat litet om brandstationen. Alltså kan jag snabbt (!!!) ta mig förbi dessa byggnationer och ta mig vidare. Det jag måste nämna i sammanhanget är de ”brandstationer” som fanns runt om på ön. Nåja, stationer är väl litet att ta i, snarare brandskåp. De var strategiskt utplacerade och innehöll vad jag förstår någon form av larmanordning. Bl.a. stod en på Badbergsstigen i backen. Litet imponerad är jag faktiskt att allt var så välordnat och välplanerat även tidigare i Mjölkös ”historia”.

Efter brandstationen på vänster hand ligger ett litet rart hus med en liten rar flaggstång.  Den lilla flaggstång som står på tomten, satt ursprungligen på ett fartyg. Huset stoltserar med en stor gräsmatta. Av en händelse stötte jag på kvinnan som bor här. Vi kan kalla henne Eva – av den enkla anledningen att hon faktiskt heter det. Hon berättade att hon fick bearbeta den gamla ägaren i 6 år (!) innan hon fick köpa sitt drömställe. Med detta i bakhuvudet förstår jag att det inte bara är jag som är förälskad i ön. Tidigare år hade hon inte tillfälle att vara på Mjölkö så mycket som hon hade önskat. Eva berättar att hon rest och arbetat på många exotiska ställen. Elfenbenskusten är ett land som nämns bland flera. Det låter otroligt häftigt och litet avundsjuk blir man förstås – innan hon också berättar att i många länder hon arbetat i, har de varit inbördeskrig. Saker och ting får litet annorlunda proportioner då, och jag förstår varför hon njuter av sin lilla stuga på Mjölkö. Här råder minsann inga krig! Möjligen mot rådjur som äter blommorna och mot myggen som äter människorna.

Tomten bredvid, är nog mallen för vad man kallar välskött. Allt är prydligt, välklippt och väl omhändertaget. Hmm, sådan’t sätter press på oss ”latingar”. Men å andra sidan, det är ju så fiffigt att var och en gör det den njuter av. Själv njuter jag bäst i tillbakalutat läge, trädgårdsintresserade njuter bäst i framåtlutat läge.

Tvärs över ligger ett brunt hus litet på höjden. Vad som döljer sig där vet jag inte, den ligger ”lagom” skyddad där uppe. Det är alltid litet spännande att inte veta?

Efter det huset kommer jag till en liten grind, målad i en härlig lila färg. På sommaren står blommor på grindstolparna i matchande färg. Bor här månne en designer? Stugan ligger några meter in från vägen och skymtar fram försiktigt mellan träden.

Nu till alla småbarnsföräldrar. Jag ber redan nu om ursäkt för svordomen som kommer. Vill här skylla ifrån mig, jag bara refererar. Tomten efter denna, upptas av en ROSJÄVEL. Ja, det är faktiskt ägarinnans ord och inte mina. I en slags eufori över hur otroligt mycket och länge rosbusken blommande, var det nog det mest kraftfulla ord hon kom på. Ordet är alltså i det här fallet ett positivt uttryck. Ja, förlåt alla som försöker lära sina barn att inte svära. För er som sneglat på rosorna, kan jag upplysa om att det är en Flammentanz. Måste återigen erkänna att detta inte är en kunskap jag har själv, utan jag har fått informationen.

På höger sida, efter ROSJÄVELN, ligger vad jag kallar Ödetomten. Jag vet att det låter litet konstigt då tomten absolut inte är öde! Numera ligger här en nybyggd stuga sedan några år tillbaka. Innan huset byggdes, fanns det bara en gammal stengrund på tomten. Och DÅ var det öde. Och eftersom det är svårt att lära gamla hundar sitta, kallar jag det fortfararande för Ödetomten. Trots att det numera ser mer ut som en bild i en barnbok av Beatrice Potter! Har ni sett den vackra stenmuren som ganska nyligen gjort? Imponerande.

Och nu är det så här, att även här går ryktet om ett spöke! Alla bra historier ska ha ett spöke i sig, och vi Mjölköbor är inte sämre än några andra. Vi kan ståta med flera! Innan Beatrix Potter och innan stengrunden, fanns ett hus på denna stengrund. I detta hus, bodde en säregen man. (Här är återigen ett referat men jag yppar inte mina källor). Denna säregna man var enligt hörsägen ute med sin båt någon gång på 50-60 talet och kom aldrig tillbaka. Och här kommer klämmen – denna man spökar. Han ses roende i det vatten som fanns mellan norra och södra delen av Mjölkö. Det är den lilla å ni ser idag porla stilla och fridfullt över midsommarängen. Inte spöklikt på något sätt.

Det här var nog en smaskig historia att berätta för varandra i skenet av en gammal fotogenlampa.

På andra sidan vägen, på vänster hand, ligger en rad små stugor. Tomterna är som alltid på Mjölkö, stora. De här husen ligger litet längre in på tomten. Bl.a. ligger här Björkliden. Ibland skulle det vara kul att höra var alla namnen kommer ifrån. Vissa vet vi redan – som t.ex Amyhäll. Ett av dessa småhus har panel av eternit. Detta underbart lättskötta men ack så omdebatterade material. Faktum är att inom byggnadsvården, har man tagit eternitplattorna till sina hjärtan och kommit fram till att de är en del av vår byggnadshistoria. Helt sant. Så länge man inte gör något med plattorna är de ju dessutom helt ofarliga.

På andra sidan vägen, ligger ett rött litet hus med rosa pelargoner i fönstren. Om jag inte helt missminner mig rådde det ett slit och ett bök på denna tomt för några år sedan. Någonstans ringer en klocka om en trädstubbe/rot som grävdes upp och bort. Nu slingrar sig ett prydligt promenadstråk fram till huset. Ännu ett av Mjölkös fina små stugor.

På vänster sida av vägen, ligger en tomt där huset ligger bakom en bergsknalle. Man ser inte mer än taket på huset, men det man ser är de flotta och häftiga grindstolparna! På något sett kan man tro att det ligger en herrgårdsliknande byggnad därinne. Det skulle passa så bra med grindstolparna. De är riktigt fina med sin blanka sten.

Efter detta hus ligger ett vitt hus ganska nära vägen. Här är tomten bakom huset istället. Här kan jag tänka mig att altanen/balkongen som vetter åt vägen badar i kvällssol.

Efter detta hus, ligger ett grått hus på vänster hand. Här byggde man till ett förråd för några år sedan. Placeringen gjorde att det numera verkar finnas en vindskyddad altan, som dessutom är ganska insynsskyddad från sådana som mig. Hmmm, undrar om byggnaden kom till efter mina promenader. De började kanske tröttna på den snokande kärringen!

Nu är det inte så långt kvar på Mellanvägen. Det sista huset på höger sida, är brunt och välskött. Fler små hus på tomten, vittnar om familj o barn som kommer och hälsar på. Såvida inte ägarinnan har sitt barnasinne kvar och leker i lekstugan själv?  Här finns också en liten hund som inte alltid är så nöjd över långsamtravande, skriverisnokande Mjölköbo. Får mig en liten utskällning då och då.

Till sist – sitter på kammaren hemma i ”stan” och skriver detta. Allt är skrivet ur minnet så om något är missat så förstår ni varför. Jag brukar påpeka det för säkerhetsskull. Man vet ju inte om någon stugägare som håller sin stuga väldigt kär, tar illa upp om jag glömt att nämna deras ögonsten. En gång fick jag faktiskt en liten reprimand (sagt med glimten i ögat), att min research var litet dålig. Och ja, jag håller helt och fullt med. Inte alltid så proffsigt och genomtänkt, men jag har i alla fall trevligt J

Har nu några vägsnuttar till att vagga på. Återkommer om dessa små farleder vad det lider. Till dess – se fram emot våren och sommaren. Vi ses!

Anci, mars 2014

Mjölkö 1:120