Augusti 2011
I våras slog jag mig ner i gräset på Midsommarängen och här ligger jag kvar och reflekterar litet över sommaren och litet allt möjligt. Våren kom och gick och sommaren har kommit och så sakteliga på väg bort den också.
Ligger här med ett grässtrå i mungipan och funderar litet bakåt. Jag har bl.a konstaterat att minnet ibland spelar mig ett spratt. Ålder? Kanske, men jag föredrar att skylla det på att det är så många intryck att det är ibland svårt att sortera. Det där huset som jag skrev var blått – är i verkligheten svart med blåa knutar. Det vita byggbryggarhuset var grått, inte vitt. Fast numera svart…
Det finns fler exempel och jag hoppas nu att ingen misstycker att det blir litet fel ibland…
Det har hänt en hel del sedan jag lade mig lättjefullt i gräset. Egentligen borde jag göra om mina vandringar för det finns mer information och förändringar. Då jag är lat av naturen, släpper jag genast den tanken utan ligger kvar där jag ligger. Det har varit klart intressant att ligga här hela sommaren. Från den här platsen får man vara med om mycket, folk kommer ju hit. Ibland i stora skaror, ibland någon liten fotbollsspelare. Makar bara på mig när gräset ska klippas.
Några hus har sålts, några hus (troligen samma..) har köpts. Nya förväntansfulla Mjölköbor har anlänt med sina kärror och kassar i släptåg. Det har byggts, det har målats och grävts. Själv ligger jag lugnt kvar och ser (mer än gärna ) på när andra arbetar.
Tänker litet på våren som ÄNTLIGEN kom. Hela Mjölkö badade i solsken och vitsippor. Om Gotland är Rosornas Ö, måste Mjölkö vara Vitsippornas Ö. Funderar litet över midsommaren också. Det är helt otroligt vad mycket folk det är på ön då. Det känns som om populationen ökar med 500% varav en del % är hundar, flera 100% är ungdomar (ja ni vet, allt under 50)
Det hoppas och viftas kring midsommarstången och det vevas och felas på instrumenten. OBS! Ett rykte gör gällande att en av våra spelmän firar sitt 40:e år som midsommarspelman nästa midsommar. OM rykten är sant, tycker jag absolut att det ska firas nästa sommar. Det gäller vår folkdräktsklädde nyckelharpespelare Christer (von Linné) Kvarne.
Något annat som jag gärna nämner är det par som dansade sin brudvals på ängen, nygifta sedan några timmar. Stort grattis till er! Sedan är jag också väldigt glad över den godispåse jag lyckades tigga till mig, trots att jag egentligen är ca 45 år för gammal.
Tankarna vandrar vidare. Vad mer har hänt? Jo bl.a har vår anrika pub hamnat i hantverkarhänder och numera nästintill kan jämföras med vilken Stockholmspub som helst. Bortsett från långa köer, stora biffiga dörrvakter och dyr öl. Hmm, kanske ingen bra jämförelse trots allt. Puben har nu fått målade ljusa väggar, nytt golv, ommöblering o.s.v. Tack till de som gjorde det och kul att det kom så många och beundrade ert verk!
Rullar runt för att lägga mig på mage. Inte helt lätt efter sommarens alla grillspett och glass. Balansen är liksom svårare att hålla på mage än på rygg. Varför det är så, tänker jag inte fundera på den här gången. Här ska bara njutas.
Och så var det allsången! Det finns många på ön som spelar och dessutom kan sjunga. Själv är man inte begåvad med någon av dessa kunskaper. Allsången blev populär och jag skulle inte bli förvånad om det blir ett årligt sommarjippo. Kul! En guldskiva kanske? Ryktet säger att en i bandet redan har en – säger inte vem men han spelade bas….
Så var det Eken, den berömda. Den som blixten slog ner i för herrans länge sedan. Stolt har den stått kvar, eldhärjad och pinad. En grävlingfamilj/släkt har bott bra vid basen av Eken. En sensommardag tog blixtnedslag och ålder ut sin rätt. Numera finns bara sorgliga rester kvar. Jag vet inte om det var blåst eller allmän förruttnelse som gjorde det sista. Vem skulle inte vackla i den åldern.
Kräftskivan höll jag på att glömma. Tack för de eldsjälar som kör dit bord, bänkar och sedan kör bort dito. Däremellan hann de få över ”den levande musiken” tillbaka till fastlandet.
Hästarna är kvar och till barnens stora glädje vankades det ponnyridning en söndag i augusti. Läste berättelsen om hur hästarna gladdes åt att komma ut till ön. Det gäller tydligen både djur och människor!
Med tanke på all aktivitet är det inte underligt att jag behöver vila här på ängen. Ska försöka masa mig upp litet senare och höst och promenera litet. Dessutom behöver jag verkligen röra på mig. Å det finns massor att berätta om! Massor av vägar, hus och människor!
Vi ses kanske!
Anci
1:120