Pär Waldelius: Mitt 50-tal på Mjölkö – barndomen

Mitt 50-tal på Mjölkö – barndomen
Av : Pär Waldelius

Först lite före min tids historia kopplat till familjens tidiga vistelse på ön

Ön styckades 1927 upp av dåvarande ägaren, godset Margretelund på fastlandssidan. Man lät en jordbruksfastighet, som upptar mer än 50 % av ytan, vara ograverad som en enda stor tomt eftersom det fanns ett levande jordbruk på ön. Övrig del av ön styckades upp i 149 fastighetstomter att användas för fritidsboende. De annonserades ut i Stockholmspressen och farfar Gustaf och farmor Amy såg den året därpå 1928. De bestämde sig för att åka ut, utan sina söner pappa Kalle och farbror Eje, och se vad som bjöds ut. Mycket var redan sålt eller reserverat och de med kanske de bästa lägena. Hur som helst, slog farfar och farmor till på en tomt som var placerad på öns norra sida. Det var ändå en sjötomt, tyckte de. När de kom hem och stolta berättade för sina söner om köpet så fick de veta hur tokigt det var att köpa en tomt med norrläge. Inga större applåder med andra ord.
Nu började ändå fritidslivet för dem på Mjölkö. Tomten var helt ”rå” med skog av tall och gran, brant ned mot sjön och dessutom bergig. Det fanns hur mycket som helt att göra för att få ordning på tomten. Huset byggdes med billigt lösvirke av en inhyrd snickare och blev klart 1930. Han ville att huset skulle ligga rakt utmed vägen. Det är därför det står så snett mot sjön, vilket grannar påpekade för farfar och farmor. De tyckte det skulle ha varit mera riktigt att ha rättat sig efter strandlinjen.

Farfar och farmor hade det inte så väl ställt med sin ekonomi. Farmor hemmafru och farfar låg tjänsteman på televerket. För att klara finansieringen av köpet fick de låna 200 kronor av en nära bekants mamma, Tant Emma i Hedemora, farfars födelse och uppväxtstad. Resten, 1000 kronor, avbetalades på 10 år.

De som lade ned mest jobb på tomten var farmor och pappa som vid tillträdet var 17 år. Farbror Eje, ett par år äldre, var inte så intresserad och hade fullt upp med sina studier och farfar var en riktigt lat bohem som hellre satt på bryggan och metade med en cigarr hängande under överläppen och även sökte upp likasinnade att fördriva tiden med. Det sägs att det på Hästvilan vistades ett original som bodde i en koja, klädd med dagstidningar på insidan för att hålla någotsånär tätt. Farfar rodde till honom för att fiska och ta sig en och annan pilsner. Medan farmor och pappa jobbade och slet i sitt anletes svett.
Tomtens utseende med röjd skog, en lång gjuten trappa ned mot sjön, terrasser, gräsmatta och rabatter, skapades av dessa två. Allt för hand. Då fanns inga entreprenadmaskiner till hjälp. Viss hjälp hade de av duktiga yrkesmän från ön med kajer och terasser.
För att hylla farmors fantastiska intresse och arbetsinsats för stället så fick hon i mitten av 30-talet, i 50 års present av sönerna, en äkta smidesgrind med namnet Amyhäll. En port till vad som hon och pappa åstadkommit av en stor berghäll.

Pappa blev väldigt bunden vid Mjölkö och när han träffade mamma Karin och tog henne med sig ut 1943 fick han en livskamrat att dela intresset med. 1947 föddes jag i januari och i mars, samma år, gick farfar bort, endast 67 år gammal. Den sommaren tog jag mina första, stödda steg på ön.

1950-talet

Tidiga minnen från Mjölkö har jag svårare att få fram än de från bostadsorten i stan Årsta och mammas ursprungsort Malung i Dalarna. Kanske beroende på att, då jag var i den ålder då jag skulle kunna minnas, 3-5 år, så vistades vi inte så mycket på ön. Innan skolåldern ville mamma hellre åka till Malung. Mjölkö var ju farmors ställe som hon rådde över. Vi var självklart välkomna ut, men farmor hade sina gäster och dessutom var våra kusiner från Ängby mycket där vid den tiden. Tomten är inte heller speciellt småbarnsvänlig med alla trappor, branta berg och närheten till sjön. Så, det var bara någon enstaka vecka per sommar som vi packade oss ut.

Däremot, när jag och mina bröder, Åke och Bosse, nådde skolåldern och ledigheten styrdes av skollov, så började vi successivt vara på Mjölkö mer och mer och till slut halva sommarlovet där och andra halvan i Malung. Då är vi framme vid andra hälften av 50-talet.

Av samma anledning har jag svårt att minnas hur vi tog oss ut till ön i tidiga barndomen. Jag kan inte förnimma att vi åkte ut eller hem med Waxholmsbåt vilket vi säkert gjorde eftersom vi saknade bil och det då inte var särskilt vanligt att ta sig ut annat än med W-båt. Däremot att vi, vid enstaka tillfällen, blev skjutsade med bil till Isättravik och sedan hämtade av Johan Hamnholm. Det måste ha varit morbror från Malung som ställde upp med biltransporten när han var ner till Stockholm under en av sina många affärsresor (försäljning av skinnkonfektion från egen Malungs firma). Vid en första hämtning på våren frågade vi nyfikna pojkar, hur hästen Rosita mådde och gjorde på vintern. ”Hon bara äter och skiter, äter och skiter” svarade Johan och fnissade. Senare, då vi hade egen bil och båtplats på fastlandssidan, så var det sonen Egil som skötte hämtningarna.
Enda riktiga minnet av färd med W-båt är då jag fick så ordentligt ont i örat, örsprång som man sa, att mamma tyckte jag skulle in till stan och träffa en läkare. Med öronvärk, feber och något omtöcknad, fick jag en plats i en egen hytt på båten Rödlöga. Den båten går nu som charterbåt med hemmahamn i Österskär.

Mamma tyckte mycket om att vistas nere vid sjön för att simma och solbada. Även pappa förstås, men han var mera igång med olika arbeten på tomten. Inte minst i vedbacken. Hans vistelse på ön begränsades också av arbetet i stan.  Inte för mamma som var hemmafru. Det blev därför, under hennes uppseende, tidigt en lekplats för mig och mina bröder. Vi hade en gammal, risten träbåt som låg förtöjd mellan bryggan och strandberget. Den kom att utgöra en begränsning för oss så att vi inte kom ut på djupt vatten. Vi hade korkdynor som flytbälten och det första simsätt vi lärde oss var hundsim. Lekarna, förutom de vanliga med småbåtar, hink och spade, var att vi imiterade olika sjödjur. Exempelvis, om jag hade varit på Skansen och sett sälar, så låtsades jag att jag var en säl som simmade omkring och klättrade upp på berget.
Ju äldre vi blev och mera simkunniga, desto mer kunde vi göra, bland annat att hoppa från bryggan, simma utanför båten och sitta längst ut på bryggan och fiska med metspö. När det passerade en båt som gjorde svallvågor, hoppade vi i vår båt och höll oss fast och skumpade omkring.

Båten saknade aktersnurra och skulle vi någonstans med den så var det till att ro. När vi var små så klarade vi inte det utan det var pappa som fick ta i. När vi blev lite äldre satte vi oss vid var sin åra och dubbelrodde. Det var ingenting ovanligt att vi tog roddturer bland annat till Marsätra tvärs över på fastlandet. Då hade familjen med sig picknick och vi pojkar badade gärna. Strax under den sand- och stenblandade stranden var det blålera. Vi gillade att trampa ner oss genom att göra gropar i leran. Utan att vara speciellt långt ut från stranden så kom vi ändå ganska djupt. När så större båtar passerade i farleden utanför lät vi vågorna skölja över hela oss. Bäst vågor gjorde Blidösundbolagets passagerarbåt Kung Agne.

Bröderna, 1år yngre än jag, spelade med i Skansenorkestern, nästan varje söndag. De var då i 10-12 års ålder. Då rodde pappa över dem till Isättravik. Därifrån knallade de till bussen vid Härsbacka som tog dem till Åkersberga och tåget in till stan.  Från Östra station gick den sista biten ut till Djurgården med spårvagn. På sena eftermiddagen kom de tillbaka samma väg och pappa fick ro och hämta dem. Om dessa resor och tiden med Skansenorkestern, kan säkert mina bröder berätta en hel del. Det jag ser innanför pannbenet är mig spanandes ut mot fjärden och roddbåten försvinna och senare komma tillbaka i sundet mellan Ekören och Ekholmen.

Vi lärde oss att hålla reda på alla W-båtar som kom och gick från ön och även de som regelbundet passerade i farleden utanför Ekörens fyr. Ångbåtar till Blidö och ända upp till Norrtälje. Därute gick det många mindre lastbåtar men även jättestora tankbåtar som lade till vid Flaxenvik och lossade olja. Flera av dem var så långa att, när man spanade in dem från vår ö, så såg man fören väster om Hästvilan och aktern halvvägs i höjd med Ekören. De kunde inte klara sig in för egen maskin utan styrdes in av två bogserbåtar. När vi blev lite äldre hände det att vi åkte ut till dessa jätteskepp och fick diverse grejor nedkastade till oss från matroserna. Även cigaretter.
Jag minns mina barndoms somrar som soliga och vattnet alltid badbart. Det var inte varmare då än nu, men man lärde sig att hålla ut de första minuterna, sedan upplevde jag det som varmt. Ja, man vande sig eftersom kroppstemperaturen säkert gått ned någon grad.
Att vistas mycket nere vid sjön fortsatte upp i åldrarna och har präglat mig och jag vill fortfarande gå ner och vara där. Även om det inte är bad- eller solväder så tycker jag om att sitta och spana ut, tomglo, på fjärden och båtarna som passerar förbi.

Mellandelen av tomten höll vi sällan till på. Där var bara berg och skog, vedbacken och ett kombinerat skjul för ved och dass. Så mina minnen är mest förknippade med att jag besökte dasset, ett torrdass med en stor tunna som pappa tömde i djupa gropar som han grävde på olika ställen på tomtens överdel. Det behövdes gödsel, tyckte han eftersom det var på den delen av tomten som blomrabatter och gräsmatta fanns. Däruppe var vi säkert mycket och lekte eftersom huset ligger där. Men jag kan inte komma ihåg vad vi lekte och sysselsatte oss med. Så det är sjösidan som har lämnat de flesta minnena från den tidiga tiden.

Mamma fyllde år mitt i juli. Jag och bröderna kom på att vi skulle ge henne var sin present, men vi visste inte vad. Till slut delade vi upp oss och en av oss fiskade upp en abborre, en plockade ängsblommor och en av oss gjorde en skål av blålera från stranden. Vi överlämnade presenterna samtidigt och mamma tog emot dem med stor uppskattning.

Ju äldre jag blev desto mer utökade jag området på ön som jag rörde mig på. Men det var begränsat till norra delen av ön. Naturligtvis ångbåtsbryggan där W-båtarna la till. Det var en kraftig träbrygga med breda springor som vi kunde fira fisklina ned genom. Under bryggan, bland stenkistor och bråte, trivdes fisken och det fanns gott om abborre, gädda, strömming och braxen. Ibland nappade en så stor fisk att den inte gick upp genom springan. Då hände det att vi klättrade under bryggan och lösgjorde firren.

Nere vid ångbåtsbryggan låg Mjölkö lanthandel med kiosk. Bryggan hade redan då nuvarande vänthus dit posten och dagstidningar levererades. Platsen blev en naturlig samlingsplats och det var alltid liv och rörelse. Kul att bara hänga där och spana in folklivet.

Det hände att vi gick upp till bondgården för att träffa djuren som fanns där. Familjen Hamnholm lät oss vistas där ganska så fritt. De hade 3-4 kor, en häst, en gris och höns. Maja Hamnholm (Egils mamma) sålde mjölk som hon förvarade i en jordkällare.  Jag skickades dit ibland och fick en mjölkkruka fylld med fet mjölk som det simmade grädde ovanpå. Hon sålde även ägg och potatis om hon hade över efter det att familjen Hamnholm fått sitt.

När Hamnholms bärgade sitt hö och skulle transportera det från fälten in i höladan med häst och vagn, så fick vi åka med uppe på hölasset. Maja Hamnholm såg ut som en riktig bondmora med huckle, långkjol och förkläde. Hon var dock väldigt blyg och när någon ville fotografera en, för en stadsbo, så exotisk scen som en höbärgning utfört på ett föråldrat sätt, så gömde hon sig fnittrande bakom hölasset.  Johan Hamnholm, som var sinnebilden av en riktig bondgubbe, med krumma ben, kraftiga nariga händer, lite böjd, klädd i arbetskläder och med en keps på huvudet, poserade dock gärna och finns säkert med på många bilder.
Ibland sprang vi efter slåttermaskinen, en gammal modell som drogs av häst, och då hände det att vi såg avklippta grodor och andra smådjur.

Strömming var en vanligt förekommande fisk som anrättades på olika sätt. Det fanns flera bofasta som drygade ut sin inkomst och fiskade strömming som sedan såldes kilovis. Det var billig mat så, att hämta beställd strömming blev min uppgift då och då. Det var ingen favoriträtt för mig annat än då den var ordentligt filead och benad och hårt stekt.
I övrig fanns allt man behövde i matväg i lanthandeln. Man kan säga att ön var ”självförsörjande” och något släpande av matvaror från stan behövdes inte.  Knappt någon hade bil och var hänvisade till W-båt för att komma ut och ville då ha så lite som möjligt att kånka på.

På samma sätt som i stan, i farmors hem i Vasastan, tog hon ofta hand om mig även på ön. Jag antar att det var så eftersom vissa händelser som jag minns är bara med henne och mig. Exempelvis ser jag fortfarande hur vi sitter i det lilla köket och äter tillsammans med två gubbar. Helt säkert var det pannkakor, stekta i massor av smält smör, så pass mycket att de blev frasigt flottyrstekta. Det måste ha varit vid inmonteringen av telefon direktkopplad till det allmänna riksnätet. Tidigare lokaltelefon var kopplad till en lokal växel som fanns hos Sven ”Sven-Janne” Jansson och sköttes av hans hustru Linnea. Hon kopplade samtal vidare ut i landet. Hon kunde även lyssna av pågående samtal.  Så genom henne kunde de kärringar som var bekant med henne, få reda på mycket om vad som hände på ön.  Nu blev det ändring på det. Och skvallret har fått nya kanaler.
Farmor var totalt orädd för åskan och fascinerades av att sitta på den inglasade sommarverandan och se blixtarna gå härs och tvärs över fjärdarna. Eftersom farmor var helt lugn, så fascinerades även jag. Men bota mig från min plötsliga-höga-ljud rädsla, lyckades hon inte med.
Farmor bad mig, vid ett tillfälle, att gå och köpa en tårta som ingen sedan ville äta. Bakgrunden var att en Mjölköbo, med konditor utbildning, startade försäljning av egna tillverkade konditorivaror från sin källare. Eftersom han inte konkurrerade med Mjölkö handel, så var allt, till att börja med, frid och fröjd. Men så ville konditorn utöka sitt sortiment med bland annat socker och mjöl. Det sågs inte med blida ögon av Mjölköborna och man började bojkotta konditorn. Det här var inte farmor medveten om. Fruntimren, bland grannarna, brukade bjuda på kaffe med dopp hos varandra. Nu var det farmors tur och hon ville förgylla kafferepet med en god tårta från öns egen bagare. När kafferepsdamerna förstod varifrån tårtan kom så vägrade de att äta av den. Snopet för farmor!
Konditorn svalts ut och la ned sin verksamhet. Mjölkö handel levde vidare ett antal år.

Midsomrarna firades på öns allmänning mitt på ön vid vägkorset Mjölkövägen/Badbergsstigen ungefär där nuvarande föreningsstuga står. Där restes stången och föreningen ordnade stånd med korv, chokladhjul, lottförsäljning och pilkastning. Vi hade de traditionella danserna kring stången och de vanliga tävlingslekarna. Kvällsdansen var på ångbåtsbryggan, den gamla av trä.
På den tiden var det mycket gott om paddor som hoppade omkring. Stora, kväkande. Även uppe på vägen och vi fick verkligen passa oss då vi gick hem i mörkret efter att ha betittat dansen. Att trampa på en stor padda, var inte kul.
Traditionen med midsommarfirande dog ut en bit in på 60-talet men pånyttföddes i början av 70-talet igen. Då hade initiativtagarna, 40-talister som fått egna barn, flyttat stången till nuvarande plats på ängen innanför Norrviken och även fortsatt med kvällsdansen på den ”nya” ångbåtsbryggan. Den gamla träbryggan ersattes av en betongbrygga i slutet av 50-talet. Nu för tiden finns det bara en ångbåt, s/s Storskär, som angör Mjölkö brygga men att kalla den för ångbåtsbryggan lever fortfarande kvar eftersom 40-talisterna har svårt att släppa den benämningen.

Mjölkö hade en mycket aktiv ungdomsförening, MUF, som anordnade dans vid ett antal tillfällen varje sommar. Till att börja med på ångbåtsbryggan. Men då den gamla träbryggan började bli för gammal, så tillverkade man en dansbana av stora, hopspikade trätrallar som man la ut på grusplan framför vänthuset, där nu det nya vagnslidret står.
Vi barn var för små för dansen men hade ändå jättekul av att bara att driva omkring dansbanan och närmaste omgivning och spana in allt som pågick där. Det var både det ena och det andra som utspelade sig bland de prasslande buskarna.
Det var vid dessa tillfällen, på den utlagda dansbanan på grusplanen, som Benny uppträdde som mycket ung musikant. Bennys farföräldrar hade landställe på södra Mjölkö. Med sin farfar och far på fiol spelade han dragspel till alla de populära gammeldanslåtar som förekom då. Den lilla trion stod i ena hörnan av dansbanan och när de dansande paren passerade förbi så stoppade de en sedel i Bennys bröstficka som putade ut mer och mer. Benny var c:a 10-12 år.

Senare fick man lov av familjen Hamnholm att bygga en permanent dansbana där nu avfallscontainrarna står. Den revs i slutet av 60-talet av Egil som hade tröttnat på att det skulle bli gjort av en utdöende MUF. Den hade inte använts på flera år. Sista riktiga tillfället var antagligen Myggsurr 1963.

Myggsurr var en kabaré som anordnades under några år på 50-talet av ett antal entusiaster på ön. Det var lokala förmågor som uppträdde med sång och spex. Föreställningen hölls ihop av en mycket duktig lokal konferencier, Lasse Lindström, som, i välpressad kostym, presenterade de olika numren. Han hade själv olika sketcher. Den jag minns bäst är när han, samtidigt som han höll en monolog, låtsades ta en snaps då och då och blir allt mera vimsig. Publiken vred sig av skratt.  Vidare sjöng en jättesöt tjej från Ekholmen en cowboyvisa i full cowboymundering.  Uppträdandet höll till längst ut på gamla ångbåtsbryggan (utom 1963 då dansbanan var scen) och sångnumren ackompanjerades av en lokal gitarrist som stod med ena benet på en upp och nedvänd emballage låda för att ge stöd åt gitarren.  Han hade stärkt sig med en del under västen och vinglade ibland betänkligt nära bryggkanten. Men han föll aldrig i, som vi kanske hade hoppats på.
Myggsurr dog ut i slutet av 50-talet, men uppstod för ett enda tillfälle som ett 10-årsjubuleum 1963. Då hade man engagerat Benny på keybord med en vokalissa.

Jag och mina bröder tillbringade halva sommarloven i Malung och tog därför med oss händelser och minnen där i från när vi kom ut till Mjölkö. Inte minst vilka idrotts resultat vi klarat av. Alltid bättre i Malung än vad jag åstadkom på Mjölkö. ”Jag tog 1 och 25 i höjd när jag var i Malung” skröt jag bland annat med.
I Malung har man en dialekt som, för utomstående, är rena hieroglyferna. Jag och mina bröder lärde oss att förstå den bra. Aldrig att prata Malungsmål eftersom den kräver en speciell intonation. Det här tyckte Lasse K i kiosken var kul. Överhuvudtaget frågade han ut oss om Malung. Han stod ofta i kiosken. Det billigaste godiset var chokladprick som såldes styckvis för 2 öre. Vi hade aldrig några pengar att köpa godis för. Då gjorde Lasse K en uppgörelse med mina bröder att, för varje ord Malungsmål som de lärde honom, så fick de en prick. Av några av orden skapade Lasse K en nonsensmening eftersom han inte riktigt förstod orden. Han kunde inte heller se dem i skrift men tyckte det lät roligt. Det blev ”Lavärrö min elöv joläppel”, som han gillade att säga i tid och otid. Egentligen inte så svårt att förstå. ”Låt vara mina elva jordäpplen” eller ”Låt bli mina elva potatisar”.
För några år sedan träffade jag Lasse K på en W-båt då han med son, klev på vid Vaxholm för en rundtur via Mjölkö. Jag frågade honom om han mins sin nonsensmening. O, ja visst! Han sa den.

Lasse K har två jämnåriga kusiner, alla c:a 3 år äldre än mig. De andra två är Anders C och Jan J. Lasse K med familj hyrde övervåningen i den gamla huvudbyggnaden hos Hamnholms.  Byggnaden finns kvar men övervåningen är borta och nedre våningen är helt renoverad för Egils dotter Kerstin med sambo Tor. Jan med familj hyrde Mjölkös äldsta stuga, den, mer än 300 år gamla, timrade gammelstugan hos Hamnholms. Det gör Jan fortfarande.
Eftersom Lasse K och Jan J hyrde på bondgården så kallades de ofta för Lasse på gå´rn och Janne på gå´rn. För att hålla isär dem från andra Lasse och Janne som var mycket vanliga namn.

Kusinerna jobbade i lanthandeln som kiosk- och butiksbiträden och springpojkar under en tid då butiken blomstrade som bäst. Byggnaden, med ungefär samma utseende idag, ligger direkt till höger när man kommer från ångbåtsbryggan. Ägare var Gustav och Olga Ebesköld. Omsättningen var, under sommaren, hög och kunderna trogna. Det fanns ingen konkurrens och de flesta hade inte bil och kunde därför inte storhandla i stan och ta med sig ut. Många saknade också kylskåp och än mindre frys. Mjölköborna var därför beroende av färskvaror från lanthandeln. Det innebar att fritidsfolket hade nästan dagligligen ärenden till butiken. Den hade separat köttdisk och man malde kaffet. Det skapade en speciell doft. Butiken var av den gamla typen med köp över disk och välfyllda hyllor bakom expediterna. Vid förmiddagsbåtens ankomst, när folk även skulle hämta sin post och tidningen, kunde det vara kö långt utanför butiken. Lanthandeln hade också en egen brygga från vilken man sålde bensin, fotogen och olja till båtfolket. Varorna, inklusive varmt, färskt bröd, till lanthandeln levererades till ångbåtsbryggan med W-båt. Vissa varor, såsom öl och läsk kom med en separat ölbåt liksom glassen som också hade sin egen GB-båt. Det ingick i springpojkarnas arbetsuppgifter att få upp alla varor till butiken och lagerutrymmena. De skötte även tankning från bensinbryggan.
Som jag upplevde det var det därför alltid liv och rörelse nere vid lanthandeln och ångbåtsbryggan. En, i högsta grad, social mötesplats.  Så pass socialt att, de bofasta, verksamma som fiske- och timmermän från ön och öarna omkring, köpte sig en back pilsner från ölbåten och korkade upp flaska efter flaska på lördagseftermiddagen, bänkade i vänthuset. De blev, av den lågalkoholiga drycken, kanske något smålummiga, men mest pinknödiga. Det var inte frågan om någon starköl utan vanlig butikspilsner.

Kusinerna, var påhittiga och nöjde sig inte med jobbet i lanthandeln utan, för att dryga ut sin kassa, så byggde de en kärra med texten ”Mjölköexpressen” på sidan.  Med den i beredskap stod de nere vid ångbåtsbryggan när W-båten anlände och erbjöd sig att köra passagerarnas bagage fram till deras tomter. De drog kärran för hand. Det hände att jag hjälpte till eller bara sprang med. Det var inte frågan om något motorfordon. Det fanns över huvud taget inga motorfordon på ön. Om det var frågan om större transporter så gällde båt eller häst och vagn genom Hamnholm.
Kusinerna tog även tillvara på det träemballage som en del varor kom i till lanthandeln och byggde en koja i skogen. Den var så väl gjord som ett litet hus. I den lät de även mig och bröderna övernatta vid några tillfällen. Det var jättespännande med alla skogsljud omkring oss i nattmörkret. Den låg nära vår tomt, så reträttplats fanns om det skulle bli alltför spännande. Men vi låg kvar hela natten.

Skogen, mitt emot vår tomt, som tillhör jordbruksfastigheten och familjen Hamnholm, var inhägnad med stolpar och ståltråds-och taggtrådsstängsel. Där kunde korna och hästen ströva omkring fritt. Den första häst jag mins var en svart valack som hette Laban. Han var gammal redan då och när han kom fram till stängslet mitt emot vår tomt, hände det att han fick hårt bröd och socker. Äpplen gillade han också. Tänderna var dock så dåliga och värkte säkert för Laban försökte lindra det genom att gnaga på ståltråden. Även frambenen började bli svaga och när han var på väg nerför vägen från gården mot ångbåtsbryggan med vagn bakom sig, så hjälpte det inte att Johan försökte hålla igen honom med tömmarna. Labans svaga framben kunde inte hålla igen och Egil blev tvungen att gå baklänges framför Laban och mota honom med armar och händer. Johan skaffade en ny häst och det blev en brun märr som hette Rosita. När vi var inne i skogen och Laban var där, så brydde varken vi eller han om varandra.  Däremot så var Rosita mera social och när hon upptäckte oss så kom hon lufsande mot oss. Då blev vi skraja och flydde ut genom stängslet. Vid ett tillfälle rev taggtråden sönder ena brorsans  skjorta.
Korna och hästen hade sina stråk i skogen och trampade upp tydliga stigar. Det var vanligt att de gick ned till en ängsplätt inne i söderviken för att beta och dricka. När de sedan skulle tillbaka bort mot gården så fanns en stig utefter skogskanten ovanför Södra stigen som de vandrade efter. Vi fick för oss att leka cowboys och drev på korna efter stigen. De blev störda och började rusa för att komma undan. Det var på eftermiddagen och korna var sprängfyllda med mjölk som sprutade ut ur spenarna. Stigen med de rusande korna och med ungar jagande efter, syntes från gården. Vi såg att Egil kom ut och började röra sig mot oss. Vi flydde in i skogen i panik. Antagligen kunde Egil inte se vilka vi var för det blev inga eftergifter från hans sida. Eller så gjorde han ingen affär av det. Egil har alltid varit en förnöjsam och snäll person. Vi slutade emellertid upp med de här dumheterna på grund av risken att bli fast. Att de stackars djuren plågades hade vi ingen uppfattning om.

En sommar i slutet av 50-talet, då jag var 12 år, frågade Björne J mig och mina bröder, om vi ville vara med och hoppa i höet i Hamnholm lada. Eftersom Björne var fast boende och kände familjen Hamnholm väl, så utgick vi från att det var ok. Det var det också för ingen besvärade oss när vi hoppade och slog volter i det mjuka underlaget. Nu hade jag börjat stajla till håret med hjälp av hårfett, Brylcreme (”ger stil åt alla killar”), för att få till en Elvisfrisyr. Elvis var min stora idol. Det fanns ju tjejer på ön. Efter vistelserna i höladan var vi fulla av hödamm och skräp och när jag drog en kam genom håret så fastnade en sörja av fett och skräp i den. Men va´ sjutton!? Med var ju också Björnes syster Birgitta och hans två kusiner Barbro och Yvonne. Björne hade en baktanke. Han kände sig ensam bland tjejerna och ville ha in lite nytt blod så att han kunde dra igång lekar som ”sanning och konsekvens” och ”ryska posten”. Jag hade aldrig hört talas om lekarna och blev väldigt generad och på min vakt när jag förstod vad de gick ut på. Men det som fick mig att kliva in i lekarna var att jag var väldigt förtjust i Barbro. Nu kunde man ju bli ”tvingad” till en puss eller kram och klämma fram en sanning. Ja, jämnåriga tjejer fanns det massor av på ön, och, i smyg, gick jag omkring och var avstånds förtjust i en ny för varje dag. Jag träffade på dem vid ångbåtsbryggan men vågade aldrig ta några initiativ till att avslöja vad jag kände. Men vi kom samman inklusive killkompisar och hängde i vänthuset.
Någon kom på idén att vi skulle skriva listor och rangordna varandra. Killarna skulle rangordna tjejerna efter hur de ”låg till” hos respektive kille. Tjejerna skulle göra lika med killarna. Det här var ju lite känslig och det smusslades väldigt mycket med listorna. Ingen vågade egentligen visa sin lista för de andra. I varje fall inte för det motsatta könet. Tjejerna var mera öppna inför varandra och tisslade och tasslade om vem de hade högst på sin lista. Då var det öppet för läckor och jag fick reda på att jag låg i topp på Barbros lista. Vad hon inte viste var att hon låg i topp på min. Men under en sanning och konsekvenslek avslöjade jag det. Då var det uppenbart vad nästa steg skulle bli. Jag kunde ju inte välja sanning hur många gånger som helst. Nu var det bara att ta steget fullt ut och välja konsekvens. Så fick jag min första puss på munnen och kram av min första förälskelse. Vi var dock så unga, dessutom var Barbro äldre än omogna jag, att vi egentligen aldrig blev ”ihop” och efter några veckor så var det någon annan som gällde.

En kväll i juni 1959, när jag och bröderna lagt oss i sovlådorna på vindsvåningen, sa mamma att hon skulle väcka oss vid 3-tiden på natten så att vi skulle få höra hur det gick i MATCHEN. Vi var ensamma och pappa var troligen i stan för arbete. Yrvakna, i en spännande gryning slog mamma på radion som rapporterade från Yankee Stadium i New York. Sveriges Radio hade inte direktsändningsrätt så det blev täta rapporter av den legendariske utlandskorrespondenten Arne Thorén från matchen. Plötslig, efter några ronder, rapporterade han att den nuvarande tungviktsmästare Floyd Patterson var nere för räkning! Strax efter så rapporterade Arne att Floyd blivit nedslagen ytterligare två gånger. Efter en stund så meddelar han att matchen brutits efter 4 nedslagningar och att Sverige hade en världsmästare i tungviktsboxning, Ingemar ”Ingo” Johansson från Göteborg!
Mammas kommentar: ” Jag visste det! Han skulle aldrig ha ställt upp om han inte var säker på att han skulle ha klarat det!”

Ursprungsstugan på 30-talet

Den gamla roddbåten. Jag med baken och mina bröder

”Bassängen”

Jag och pappa

Kobesök i skogen mitt emot vår tomt

Rosita på fältet vid Norra stigen

Gamla ångbåtsbryggan i trä

Gamla ångbåtsbrygga

Gamla ångfartyget Saxaren slutet 50-talet

Ångfartyget Östanå två

Angantyr angör nya bryggan. Obs! Egils båt i trä!

Affärens bensinbrygga

Den rivna dansbanan med kiosken bakom och affären till höger